IT BOUNCES BACK AT'CHA (000508) När jag idag småstädade och letade efter skräp att lägga upp på min kommande hemsida hittade jag en hög av gamla papper från när jag var 13-14. Bland dem fann jag bland annat ett par brev jag fick efter att ha gjort slut med en tjej. Det var flera år sedan jag läste dem sist och jag minns då att jag tyckte att de var skitkul - extremt larviga eftersom vi, mest hon, ville vara så mogna hela tiden. Denna gång blev jag nästan chockad. Inte bara för att hon skrev så otroligt bra för att vara i den åldern och att jag inte alls kunde se något kul i dem längre, utan för att det faktiskt var verkliga känslor hon beskrev. Hon var onekligen mycket mognare än vad jag var och det hon skrev berörde mig först idag. För att göra en lång historia kort var hon, utifrån vad man kan läsa i breven och i den mån jag kände henne, på riktigt kär i mig - påstod att hon älskade mig flera gånger i breven exempelvis - medan jag bara ville göra det där som man så gärna ville i den åldern. Jag var inte alls stolt över henne eftersom jag inte tyckte att hon var snygg nog (idag är hon fotomodell har jag hört - där ser man), men jag gillade hennes personlighet och det räckte för att kunna ha lite kul, tänkte jag. Eftersom jag hade kontrollen så kunde jag umgås med henne lite i smyg utan att behöva skämmas. När jag sedan efter några månaders förhållande insåg att jag aldrig skulle få det jag ville ha sket jag i henne. Det var inte alls svårt - jag hade aldrig på djupet brytt mig om henne ändå... Breven innehöll, förutom stora portioner smärta och ett uppenbart lidande, gång på gång saker jag själv nu i efterhand hamnat på den andra änden av. Hon formulerade sig på ett nästan skrämmande likt sätt. Ett av breven hade jag, hur osannolikt det än kan låta, från första till sista bokstav - om vi inte räknar med namn och liknande - kunnat skriva själv till en viss flicka när det var aktuellt. Jag led då något fruktansvärt, hela min värld föll samman och jag tappade all livsglädje jag hade kvar. Och istället för att få någonting tillbaka skulle jag tycka synd om henne och be henne om förlåtelse hela tiden, även om hon inte tog det ens en hundradel så hårt som jag gjorde. Eller som brevtjejen själv uttryckte det till mig: "När du sedan försöker få mig att känna medlidande med dig så misslyckas du. Du har redan knäckt mig så mycket att jag knappt känner något längre." Det hemska är att jag behandlade flickan som skrev dessa brev till mig på precis samma vis som den jag själv älskade betedde sig mot mig - enormt egoistiskt och känslolöst. Medan hon i breven gjorde sitt bästa för att förstå varför och få svar på allt orkade jag nätt och jämnt läsa dem. De var jobbiga, jag brydde mig ändå inte tillräckligt och tyckte bara att de var komiska eftersom jag inte satte mig in i hennes situation. Mitt favoritstycke var följande: "Om du nu inte vill [bli tillsammans igen] så har jag mist något väldigt värdefullt i mitt liv och kanske inte orkar fortsätta längre. Då får du inte anklaga dig själv. Du måste ju gå efter dina egna känslor..." Hemskt. Okey, det var kanske lite larvigt uttryckt men likväl hemskt. Stackars flicka. Jag kunde inte göra så lite som att visa henne den respekten att förklara för henne hur allt låg till, inte ens vilja slösa någon tid på att tänka igenom det själv. Hon var skön att ha när jag ville ha henne och spännande att testa, utmana och manipulera, men när jag sedan tröttnade så sket jag bara i henne. Hon var som ett tv-spel för mig... om ens det. Visst var jag värd att få en smäll tillbaka? Även om jag "bara" var en omogen 13-åring, att jag aldrig skulle kunna göra så idag och att det lidande jag själv sedan fick uppleva många år efteråt förmodligen var tio gånger så hårt så förtjänade jag det nog. Inte som en läxa, för det behövde jag inte, utan för rättvisans skull. Förlåt.. -- http://www.elenziah.com/morph nme@elenziah.com .