ATT DÖ (010226)

Vilken sekund som helst dör jag. Hela veckan har lagt just det i fokus och det blir därför ingen plötsligt död, även om det känns overkligt. Kanske att man borde låtsas vara tuff nu och mena att man inte bryr sig så mycket, men det gör jag. Jag har städat rummet, rensat datorn, gjort mig av med de prylar folk vill ha, avslutat allt som behövts avslutas och tagit farväl av mina nära och kära. För var dag som gått har tomheten känts starkare och mitt vanliga liv allt mer värt att uppskatta - jag är egentligen enormt bortskämd. Varje timme den senaste tiden har känts värdefull och jag har insett att det finns mycket i livet som är värt att älska, allra främst mina vänner (jag fick en fet klump i halsen av att spela PSO med Kong och Benke t ex - då är det illa). Nu tänker jag inte bli för sentimental och mesig här så jag ska snart vara tyst... men jag antar att jag som vanligt inser det bra i något först när det är för sent...

Nu ska jag ju inte just "dö" utan bara försvinna ett tag - lumpen äger mig i elva månader framöver. Ändå är det just som en döende jag blivit behandlad de senaste dagarna, med folk som ringer och säger hejdå, en familj med konstant gråtstämning och vänner som... ja, ni vet. Jag har nog sagt "jag ska försöka skriva om jag får tid" till 60 pers nu... Jag vet faktiskt inte mycket om huruvida jag kommer kunna hålla kontakten med alla, men i och med att skiten jag blivit tvingad till är så pass seriös och avlägsen är det lika bra att ta för givet att jag dör i nästan ett år. Med det liv jag lever nu är det något helt nytt och känns minst sagt hemskt. Jag gillar allt som det är nu... nästan i alla fall. Friheten, mina vänner, i många fall vad jag gör, vem jag är och hur jag fungerar... Det känns som om allt man byggt upp raderas. När jag kommer hem igen blir det att "lära känna" mina närmaste vänner igen, hitta mig själv igen och allt annat som redan är tillräckligt jobbigt som det är nu. Och vem kommer hem? En befälhavare som efter ett år tillsammans med män han gett order, en omgivning han bara behövt lära sig att stå ut med och inte ifrågasätta kommer hem och ska köra vidare? Efter detta halvår av självrannsakan jag redan genomlidigt känns det som om det räcker - jag gillar mig själv som jag är just nu. Visst, jag kan bli en långt mer lycklig Niclaz om jag tänker mindre och blir mycket mer egoistisk, men vill jag det? Det är inte... jag, inte just nu åtminstone. Jag måste lura mig själv att bli någon annan i så fall. Lumpen kanske hjälper mig...?

Jag kommer nog skriva dagbok där borta och förhoppningsvis få hit den rätt ofta för er som vill och orkar läsa. Som slutord i denna sista larviga separationsångest i detta liv vill jag säga att jag kommer sakna er - ni som vet att jag tycker om er - oerhört mycket mer än ni kan ana. Som de flesta vet är jag är sämst på att både säga hej och hejdå så jag tänker inte försöka mer ;) Innerst inne vill jag lipa och säga alldeles för fina saker - tro mig. Och det suger verkligen att jag inte hunnit eller lyckats ta farväl av alla, framförallt Jon (förlåt för alla gånger jag varit en upptagen svenne på sistone, du vet att du fetrox ändå osv osv...) och Lizah (vet inte vad jag ska säga bara att jag kommer sakna dig alldeles för mycket - love you). Vad mer kan man säga...? 

--

http://www.elenziah.com/morph
nme@elenziah.com