KVARTERETS PRINSESSA (010427) Idag ska det handla om kärlek, en sann kärlekshistoria ur Niclaz liv... När jag gick på Celsiusskolan för två år sedan var min huvudhobby att titta på en turkisk/japansk tjej jag kallade "tavla" - hon var extremt fin att titta på men det var också allt jag vill med henne, därav smeknamnet. Hon var en perfekt sysselsättning när man hade tråkigt, något man ofta hade. Jag brukade gå efter henne och vara en fin psykopat som bara tittade och njöt - jag sa aldrig någonting och det inte på grund av att jag var blyg. Hon var till för att titta på, att begrunda som skapelse, och hela min klass visste om min kärlek till denna kvinna. Så här skrev jag till en kompis en gång angående henne: "På tal om perfekt, "tavla" tittade in i min studiecell idag, var obehagligt :)... Har ju varit så feg när det gäller henne så hon tror definitivt att jag är nån psykopat som följer efter henne för att hon är så snygg. Ehrm... det är ju iofs det jag är, men ändå :)... Så där satt jag i cellen och bara kände mig stel. Sen efter kanske en halvtimme så vandrade jag iväg. När jag gick där och tittade ner i golvet så såg jag plötsligt den absolut finaste "nedersta halva" av en tjej jag någonsin sett. Så huvudet flög upp för att se vem det var, hur ansiktet såg ut. Och där stod tavla igen :)).. Det där händer typ varje vecka :).. 10/10 kropp, 9,5/10 ansikte, lite för brett ansikte, annars perfekt :)... Vad ska jag göra? Koppla på charmen järnet och sedan kanske bli besviken på personligheten? Eller bara fortsätta att titta, titta, titta, titta? Kan de inte stoppa upp sånna människor (som de gör med djur) och hänga upp dom så jag kan titta på dom i lugn och ro?" Någon vecka efteråt när jag åkte hem på bussen så satt hon där, stilla och lekte tavla. När hon fick syn på min drömmande blick som var riktad mot henne så skämdes jag något enormt - hon trodde ju lugnt att jag förföljde henne som vanligt. Jag menar, jag hade ju redan tagit reda på hennes skåpnummer och andra sjuka saker, så varför inte kolla upp var hon bor också? Sedan dess har jag sett henne ett par gånger till på bussen så hon anar nog att jag bor här nu... som tur är. Varje gång jag ser henne går jag och funderar om hon är värd att få 10/10 i betyg av mig som ligger på ett medel på typ tre i vanliga fall... Tills för några veckor sedan hade jag nästan glömt bort henne, då jag såg detta mästerverk igen. Självklart skulle turen vara emot mig. Jag var i fula kläder och homosexuell frisyr på väg att lämna tillbaka solarienyckeln, vilket man alltid gör när man har solat, när jag på väg in i trappen såg att områdets näst finaste flicka (som jag dock pratat med några gånger etc) stod och hängde där inne. Hon verkade prata med någon jag inte kunde se. Hemskt att hon måste se mig så här, tänkte jag, rutten som jag kände mig. Värre blev det när jag hade passerat finhet nummer ett - där stod självklart tavla och pratade med henne. Så fin! Och så söt! Ändå kändes det ju fruktansvärt, och inte blev det bättre av att de började prata med mig, jag som såg ut som en överkörd rådjursstjärt. Och oj vilken fin röst hon hade... men fortfarande hade hon ju det där lite för breda ansiktet. Tjugo sekunder senare hade jag gett dem nyckeln och sagt lite konstiga saker och var på väg hem. De båda gick bakom mig och pratade, fnissade och förmodligen såg hur uttittad jag kände mig, och därför fnissade ännu mer... Jag hade blivit berövad min frihet i hemmet, typ. Sedan dess har jag varit noga med att se vacker ut - i den mån det går alltså - när jag går ut, även om det bara gäller att snabbt köpa något i "minilivset" or whatever just här utanför. Tills igår. Jag skulle bara just "snabbt köpa" en läsk och struntade i att jag bara hittade fula brallor, helt demolerade skor och var nyduschad och såg mys-Erik ut i håret. Och japp, där stod hon och flinade igen och jag skämdes skitmycket. Hennes bild av mig måste verkligen vara alldeles, alldeles underbar. Hon tror lugnt att jag är uteliggare, säkert att jag sover över i buskarna utanför hennes trapp och ligger och tittar upp på hennes balkong i en halvtrasig kikare jag hittat i ett soprum, och att jag absolut inte skulle våga prata med henne. Inte bra alls... Så frustrerande... det här accepterar jag icke, onej... jag måste göra något... jag är ju Don Juan DeMorpho damnit... -- http://www.elenziah.com/morph nme@elenziah.com