ALLT VI VAR

Minnen eller framtid - det finns ingen nutid. Sakta förvandlas framtid till dåtid och vad man en gång såg fram emot är något man nu minns. Tillsammans minns man händelser eller tankar med någon annan, eller genom att ha dokumenterat det på något sätt. För att vara ett minne behöver det ju stärkas av en andrepart av något slag. Inget är konkret, sant, begränsat.

Många gånger blir jag ledsen över allt som går förlorat, och som kommer att förloras. Allt det minnesvärda, vackra och bra som man i vardagen har som om tio år glömts bort eller ses annorlunda. Säkert sitter vi då, jag, Erling, Emil, Cron, Johan och Micke och minns den tiden som perioden då vi levde som allra mest. Då flest valmöjligheter fanns, då känslorna var som starkast. Livets själva kärna. Allt det vi hade i egna och andras ögon som nu är distanta, personliga minnen. Inget blev förevigat och inget finns egentligen kvar.

Alla är värda att göra en film om, alla har något unikt om berättat på rätt sätt. Om oss tycker jag att man borde göra många filmer, skriva flera böcker - vi av idag tycker jag är en tragedi att kasta i glömska. Vilket gäng vi är - vilka historier det skulle kunna bli. Vi har mycket andra inte har, mycket vi är bortskämda med och som vi kommer sakna något oerhört när det inte längre finns kvar. Om det så gäller möjligheten att alltid hitta på något om lusten finns, om chansen att jämt kunna prata med varandra eller ha någon som vill förstå, till de små turneringarna, fotbollstillfällena eller skratten. Respekten inför varandra, teorierna om varandra, kärleken till varandra, kritiken mot varandra. För mycket av det glöms bort, bara försvinner ut i ett osäkert personligt minne som långsamt dör ut. Allt vi var är vad vi minns. Tragiskt. Orättvist. Ingenting av vår värld är värt att kastas bort så där.

--

[skriven april 2004]
http://www.elenziah.com/morph
nme@elenziah.com