DAGBOKSUTKLIPP: STOREBROR Denna natt hade jag tänkt sätta mig ner i några timmar för att skriva om nästa års fotbolls-VM, en framtida härlighet som sedan lottningen i lördags morgon fått mig ovanligt lycklig. Istället blev det att jag fastnade på Erlings rum i ett par timmar. Samtalet var relativt typiskt - vi känner samhörighet och försöker ta oss fram i tankelivet, ungefär. Under många stunder gör jag det med en stor klump i halsen - det är så jobbigt att vara maktlös inför något man bryr sig så mycket om. Inget ovanligt eller konstigt i det, men när det är så uppenbart att jag själv ligger bakom en så pass stor del av det hela så blir det ännu mer komplicerat. Detta är ju något jag har tänkt på oändligt mycket förut, kanske allra mest i somras, dock ändå aldrig riktigt skrivit om. Utan mig - storebrorsan som "alla tycker om och som är bra på allt som betyder något" - hade Erling varit en helt annan människa. Lycklig eller ej vet jag såklart inte, däremot hade han inte känt sig lika osäker, osynlig, dålig och betydelselös. Han har inga skäl att göra det och han har potential till allt möjligt, kort och gott en skön framtid, och jag gör mitt bästa för att få honom att förstå det - jag lyckas nog till och med, för stunden åtminstone. Vi känner varann oerhört bra, kan prata om allt - tror jag i alla fall - och så vidare, men trots att jag gör allt jag kan för att vara hans vän och inte storebror så undrar jag om det ens är möjligt, hur gärna och ärligt jag än vill det. Jag väger hans åsikt som min, jag försöker aldrig lära honom något, jag ger honom utrymme, försöker lyssna, bry mig, stötta honom, få honom att förstå att jag oegoistiskt älskar honom. Tyvärr får jag honom nog också att på köpet se mig som den mest godhjärtade och bästa människa som finns. Produkten blir att jag för honom blir så viktig i och med dessa egenskaper att jag känns omöjlig att leva utan - precis vad jag från början ville undvika. Inte blir han mer säker i sig själv heller, bättre, mer synlig och betydelsefull. Hur kärleksfull, ödmjuk och fin - allt utan att på något vis vara falsk - jag är och hur mycket vi än tycker om varandra så är jag i slutändan ändå storebror, en kvävande sådan. Jag kan misslyckas, förnedras, missförstås och upplevas svag, trots det är jag bara stark - att kunna visa sig svag är att vara stark. Det finns ingen utväg. I nästan två år har jag försökt förändras när det gäller detta, från början mest för att jag såg hur det skadade syrran. Det är en del av mig nu - jag lever med alla dessa tankar såsom jag lever med mitt utseende eller vad som helst - och det har format mig till den människa jag är numera. Först var det anpassning, lite som skådespel faktiskt, för att relationen inte skulle ta stryk - numera fungerar jag så. Och faktum är ju att jag tycker mig ha balansproblem med de flesta människor, som tur är inte alltid överlag men dock jämt i något. Jag tror inte att någon människa vill vara bättre än andra, man kan önska att man vore det emellanåt men att på riktigt vara det tror jag ingen vill. Man vill leva med likvärda människor omkring sig. Problemet är att det ibland verkar omöjligt att förändra, att det hur man än gör bara blir fel till slut. Jag har helhjärtat satsat på att lyckas i relationen till L, där jag har offrat enorma mängder tanke och mycket tid för att bara få skit tillbaka, ställa till nya problem och själv bli både sårad och förnedrad utan att uppnå någonting. Det har förstört mig, gjort att jag har tappat självförtroende när det gäller relationen till tjejer - blir osäker så fort de kommer för nära - och fått mig rejält deprimerad. I somras, efter att jag på gränsen till tårar förklarat hur jag ångrade sättet jag behandlat henne på i hela vårat gemensamma liv, satt jag och grät och önskade inget mer än att det vore annorlunda. Jag ville knarka, supa ner mig eller vad som helst, bryta ner mig själv för att bli sämre så att hon för en gångs skull kunde hjälpa mig istället för tvärtom. Ge upp mig själv för hennes skull. Jag ville inte vara storebror, varken för Erling eller henne. Vad som gör gåtan ännu mer svårlöst, hopplös kanske, är att jag inte tycker mig göra något direkt fel - det är bara den jag är som det är fel på. Eller nej, hur de förhåller sig till mig. Jag minns mer till exempel, vare sig jag vill eller inte, vilket får dem att känna sig underlägsna. Minnet har dock blivit sämre på senare tid, det är väl bra men inte alltid så skönt ändå och det är trots allt fortfarande en stor skillnad. Jag kan självklart, något jag ofta och i många relationer gör, inte visa att jag minns när de upprepar sig och dylikt men i längden blir det på ett eller annat sätt ändå fel. Älskar man någon är man dessutom ärlig mot den, tror jag. Frågan är vad jag kan göra åt det - är knark eller liknande verkligen den enda lösningen? De tre personer jag har bollat detta med har alla saknat svar, självklart, och ingen av dem kunde sätta sig emot min plan att bryta ner mig själv. Två av dem menade att det inte är mitt fel, att det är den andra personens problem att komma rätt till mig - otroligt oskönt att höra men ändock kanske sant. Vad nu det är för hjälp, det är ju tyvärr jag som styr relationen och därmed också bara jag som kan göra något åt den. Men det är nog också bara jag som ser problemet så stort, just nu i alla fall. Ytterligare ett problem... :) Det är ju dock som så att jag gärna vill hitta en lösning mer än att jag går och deppar på grund av något - jag är inte vek för att jag tycker mig ha lite bekymmer. I så fall för att jag bryr mig så mycket... -- [skriven december 2001] http://www.elenziah.com/morph nme@elenziah.com