Hej Ulf! Du vet ju vem jag är och du har läst mig skriva hur jag under alla år hört hur du inte svarar de som vänder sig till dig. Själv gör jag härmed ett första försök som jag även publicerar offentligt, så får du dra nytta av den fria viljan att försöka besvara eller inte. Se det som nåt slags sammanfattning av de flera hundra mail, mess och samtal jag fått, dessa dagar även från flera forna ledare inom församlingen som överväger gå ut med diverse hemligheter. Mitt största frågetecken handlar dock om det mänskliga, vad det "förlåt" många av dina följeslagare menar att jag och så många med mig ska ta till oss av betyder? Det är den i särklass mest förekommande förmaningen vi som lämnat får, att vi måste försöka förlåta, lämna det bakom oss och gå vidare. Men vad är det du är ledsen över och ber om förlåtelse om, ångrar och numera tar avstånd från? Vad känner hjärtat när du tänker på de som farit illa? Känner du just ånger och sådant ett förlåt oftast förknippas med, eller skulle du mest gå i försvarsställning om jag började rabbla namn eller ta fram hotbrev och annat du ju vet att människor går och håller hemliga i rädslan för dig och all din makt? Vilka har känslorna varit när du läst mina korta texter, om du tagit del av min två timmars genomarbetade inblick ur ett barns perspektiv - http://www.erlingmark.com/prat - eller när du läst de andra som varit offentliga med sina berättelser? Vad sa hjärtat ditt när du i TV4:s Nyhetsmorgon, då Peter Jihde läste upp en text av mig, enkelt viftade bort det där du förut predikat om att katolikerna skulle till helvetet? Eller när du i "Min sanning" förminskade de som kritiserade ditt avhopp till nåt om "ett-två-tre-många?" och med charmen försökte göra det till att kritikerna knappt är tillräckligt många att bry sig om - gör sig inget inom dig påmind om ett annat slags sanning då? Hur fungerar ditt känsloliv när du hör en flicka som http://www.erlingmark.com/items/audio/avhoppare.mp3 berätta så ärligt? Känner du hennes inre, är det den kamp mellan de två världarna som når mig som då även når dig, eller är det snarare att du istället för alla dessa känslor blir arg över anklagelserna och mest fokuserar på ljudpipen? Vill du försvara henne eller vill du försvara dig själv? Jag insinuerar att du gör varken eller - jag undrar verkligen av genuin nyfikenhet och i samklang med väldigt många andra med liknande erfarenheter som jag. Tyvärr vet jag om flera liknande fall, vuxna men även barn i den åldern, som lämnat familj och tvingats flytta från Uppsala för att du, direkt eller indirekt, hotat dem om att inte stå i vägen för Gud. Du förstår väl att vissa av dem - som jag inte behöver hänga ut med namn bara för att du ska minnas dem - mår illa varje gång de via media ser hur du bara fortsatt verkar skaka på axlarna åt dem? När din f d mediaansvarige häromdagen fick ett tresiffrigt antal gilla-tryck och en massa delningar på en Facebook-status som, efter en lång och milt uttryckt ensidig hyllning av dig, avslutade med "Je suis Ulf Ekman. Je suis Livets Ord." som om han fortfarande vore mediaansvarig, vad tror du någon av de som beskyller sina förstörda liv på dig då känner ifall det budskapet når dem? Vill du att jag ska dra paralleller till andra ledare i världshistorien som varit mer kända och inflytelserika än du? Vill du att jag ska vara så löjlig att jag tar till argument som att fråga dig vad du tror att den Jesus du menar dig efterlikna och för ständig dialog med skulle ha gjort? När du myspratat i media har jag flera gånger tänkt på en video som gjorde intryck på mig, en jag inte likställer dina handlingar med men som jag tycker har så tydliga paralleller med just förlåtelsebegreppet i stort att jag verkligen önskar att du tittar på den. https://www.youtube.com/watch?v=3Uo76Rd7GIw där programledaren vid 02:19 börjar fråga kring vad ett förlåt innebär - "det verkar inte som hans åsikter i grunden alls har förändrats, att han bara är ledsen över att det här har blåsts upp till den grad det har, och att han nu vill få det överstökat" - och från minut fyra börjar få de i ämnet bäst formulerade svaren jag har hört. Så, om du på riktigt känner det du menar, försök gärna göra det mer begripligt, inte bara för mig. Som en andra och avslutande del vill jag ta upp några av de sakfrågor jag bra tycker beskriver det system jag anser mig se, och som de bland media som konfronterat dig omöjligen kunnat få fram och förstå på de sätt vi som levt inom församlingen kan. Vi kan börja med några extrema fall långt bakåt i tiden som du mig veterligen aldrig svarat på, om vad som exempelvis hände när Gud behövde vår barnsnödsbön - likt i födslosmärtor skrek vi ju hjärtskärande mot Djävulen - fram till att församlingens cellgrupper i hemmen fick för mycket störningsanmälningar? Hur det gick så tragikomiskt snett med budskapet om att tro så starkt att medlemmarna sa att "Gud betalar" tillräckligt ofta för den närliggande matvarubutiken Rimi att tröttna på att inte få betalt i just pengar? Vad som hände med barnaga, att spy demoner i hinkar eller dra dem ur barnen, eller Guds budskap om att förneka sjukdom och undvika medicin för att istället visa vilken stark tro man hade? Bytte man undervisning för att Gud eller du insåg att det blev för bökiga konsekvenser? Slutade man sjunga om blod, eld och att förgöra fiender för att media eller Gud missförstod? Vad hände efter att du berättade hur Gud meddelat att du och Birgitta skulle flytta till Indien, det blev för krångligt och Gud sen nog måste ha sagt Israel - var det i:et som övertygade er eller passade det bättre? För utomstående inser jag såklart att mer personliga frågetecken lätt upplevs triviala, men för mig var det exempelvis konstigt hur en film, svordom, musikgenre, frisyr, ett slags tobak, djur eller annat pendlade i syndnivå. Eller när det helt svängde likt då man på skolan ändrade förbudet mot den okristne alkoholisten Tolkiens böcker för att istället göra en "Sagan bakom ringen" att turnera med, vilket dessutom motiverades med att den kristne Tolkien ju helst av allt ville få ut Guds ord. Jag skickades en gång hem från skolan för att jag hade för djävulsk frisyr, och minns tydligt gången några år senare då en klasskamrat glatt berättade att man fick ha dreads nu, det var inte en synd längre - din son Samuel hade ju det. Vem var det Gud hade snackat med nu? Och varför kunde inte Gud, innan vi hade börjat använda låten "I believe I can fly" som lovsång till honom, berätta att R. Kelly haft sex med minderåriga? Varför ville Gud att Livets Ord skulle bjuda in någon som Benny Hinn efter allt han har gjort? Varför ville ni förknippas med de många andra pastorer som stått för otal tveksamheter, eller bygga erat universitet som en del av Oral Roberts University, amerikanen som inför sin folkmassa berättade hur han fått en syn där Gud befallit att hans kyrka skulle samla in åtta miljoner dollar - annars skulle Oral dö? Hur känns sådana historier? Hur kändes det alla de gånger som det inte riktigt blivit som du profeterat, som när Raoul Wallenberg skulle hämtas upp av vårat jetflyg och på stora scenen få berätta om allt han varit med om - var det då Gud som snurrat till det, kanske lovat för mycket, eller du som eventuellt hört fel? Har man under uppväxten försökt förstå dig och dina läror har man samtidigt riskerat att börja se mekanismer i vad som kanske blir ett alltmer välbekant system. Hur jag överlag resonerar förstå du ju. Jag ser fortfarande en smart ledare som skickligt charmar folk att få som han vill. På ett pr-mässigt listigt sätt via riksmedia lanserade du ditt nya varumärke och tog därigenom steg mot ny makt inom en bredare, starkare växande kristenhet då det stagnerade Livets Ord sedan informationssamhällets intåg tappat attraktionskraft. Likt en listig politiker verkar du ha förstått vad som pragmatiskt behövt göras och handlat därefter, till och med fått folk i din gamla församling att tänka att ni "förblir vänner" trots att ni gjorde slut, helt enkelt för att det ju var det du sa. Det har varit skickligt på samma sätt som med skrytbygget, maffiga trailers på skärmarna, rätt sorts pianomusik när kollektpengar tagits emot, ett enat budskap om att nu gå mot nya och ännu bättre tider så varumärket fortsatt står starkt. Gud har sagt, befallit, viskat, meddelat eller på andra imponerande sätt framfört vad som varit sant, och som tur är har Gud nästan jämt tyckt det som passat dig allra bäst. Men så verkar ni ju ha haft en väldigt speciell relation också. Om jag är helt ute och cyklar, kanske både kring ditt hjärta och din hjärna, får du gärna överraska med svar. Sedan jag för tolv år sedan för första gången valde att vara öppen med mina åsikter har jag som du förstår fått leva med en del konsekvenser även på den fronten, från uteslutningar till dödshot, men jag är lyckligt lottad som inte blivit lika svartmålad eller karaktärsmördad likt många andra. Jag hoppas att det är för att många tror på mina intentioner. Hade jag fått välja hade jag helst sett dig i en sån där skön tv-fåtölj och hört dig uttrycka ett förlåt, ett sånt där riktigt från hjärtat som har konsekvenser. Gud gav dig fri vilja att kunna välja det också. Tack! Niclaz Erlingmark