TRE SMÅ SToRYS FRÅN HEMMET --- Små, mörkblå ögon tittar mot mig. Ögonbrynen lyfts sakta upp och ned i det frågande, uppriktiga ansiktet. "Vart gick hon?" "Vem...?" "Hon som var här..." Jag ler mot henne och svarar med en snäll, lugn röst. "Hon gick hem tror jag. Jag är här nu." "Vad bra. Var kommer du ifrån?" "Härifrån, jag bor här i närheten. Jag ska hjälpa er inatt." "Så skönt. Jag tror inte att vi skulle ha klarat oss annars. Jag ler igen. Hon tittar bort. Det blir tyst i några sekunder medan jag tar fram blöjan. Hon vänder blicken mot mig igen, tittar mig djupt in i ögonen och frågar, väldigt nyfiket, var jag kommer ifrån. Jag svarar lugnt samma sak som sist och tar sedan av henne den blöta blöjan. Ögonbrynen gräver ner sig igen - hela ansiktet ger intrycket av att fundera. "Vart gick hon?" "Vem...?" "Hon som var här..." -- Stora, genomträngande ögon stirrar mot mig som kommer mötande. Kvinnans steg är bestämda, besvärade. "Hej" säger jag med ett permanent leende, "var tänker du gå?" Hon tittar på mig som om jag vore hjärndöd, hade ställt den frågan och fått svar tre miljoner gånger förut. Snabbt ruskar hon bort mitt dårskap för att komma till saken. "Jag hittar ingen tvål. Har du använt den?" Jag flinar lite utan att vara oartig och följer henne sedan till toaletten. Den fasta tvålen är borta - om det nu ens funnits någon sådan - och det enda som finns i huset är den flytande varianten. Hon vägrar. Jag försöker att på ett väldigt mjukt sätt övertala henne att använda den tills jag på morgonen skaffat en ny åt henne. Hon stirrar mig i ögonen som om jag vore Satan själv. "Nu blev du vek." Jag blir mållös för ett par sekunder. "Var är mina handdukar? Har du tagit dem?" Det blir att snabbt leta runt på toaletten och hennes rum igen och förklara sig, utan lycka. Hon blir riktigt sur. Hennes grovt nedlåtande blick och arga, uppsnabbade röst gör mig klart obekväm. "Fattar du inte att man måste ta fram en ny tvål om man har tagit slut på den gamla?" Jag kan bara häpnas och försöka lugna henne. Omöjligt - hon blir vansinnig. "Vi är nio i den här familjen!" Hon börjar skaka av ilska. "Tar inte mor eller far fram en ny tvål så tar någon av oss sju barn fram den - förstår du det!? Det är så det fungerar!" Jag står utan att veta vad jag ska säga, blöt i ansiktet av allt spott hon bjudit mig på, och det jag väl säger ångrar jag direkt. "Jag har lust att slå till dig!" -- Här kommer han igen - förmodligen har han gjort det över 50 gånger nu. Jag ska testa sanningen... "Vad gör jag här?" "Du bor här nu..." "Inte på Idrottsgatan?" Jag blir lite obekväm, får medlidande, men tänker hålla fast vid samma linje. Hans ögon är plågade, verkar strida för överlevnad. "Nej... inte på Idrottsgatan 10 längre... Du bor här nu." "Är Siv död?" "Nejdå, hon bor kvar, och så är hon här ibland. Hon hälsar på dig." "Varför är jag här?" "Det vet jag inte." "Är jag sjuk?" "Nej... du har bara flyttat." "Hur gammal är jag?" "Det vet jag inte..." "Kommer Siv hit ibland?" "Ja, hon kommer imorgon. Det är söndag imorgon." "Tror du att hon kommer då?" "Ja." Hans ansikte är livlöst, apatiskt. Han vänder sig om och går iväg, vänder igen. Jag förklarar att han måste sova och svarar på en upprepad fråga igen. Han går iväg. Mindre än en minut senare är han hos mig igen. --- -- [skriven 2003] http://www.elenziah.com/morph nme@elenziah.com