SILENT HILL 2 Uppföljaren till konsolvärldens mest skrämmande spel släpps i Sverige idag. Niclaz var dödskär i Silent Hill - kan det nya äventyret leva upp till förväntningarna? Silent Hill är en tyst stad. Gatorna är döda, butikerna stängda, dimman överhängande och ingenting verkar fridfullt. Det är en pensionerad spökstad med en påträngande ensamhet för den som har oturen att hälsa på. Men staden drar folk till sig, sökande människor som känner samma slag av övergivenhet som deras värd, som verkar leva i samma helvete själsligt. I utkanten av denna plats står en begrundande James Sunderland och tittar sig i spegeln. Han minns de lyckliga stunder han har upplevt här tillsammans med sin fru, Mary, samtidigt som han tvingas leva med det hemska faktumet att hon sedan en tid tillbaka inte finns längre. I sin ficka har han dock ett nystämplat brev från henne som har gett honom hoppet tillbaka, undertecknat Mary och skrivet med hennes handstil. James vet inte riktigt vad han ska tro eller vart han ska gå, men han vet att han vill dit. Hon väntar på honom. Få av mina spelupplevelser når upp i samma klass som den under början av 1999 med PlayStation-spelet Silent Hill. Efter spelvärldens i mitt tycke kanske bästa inledning gav man sig ensam ut i en tyst stad för att leta upp sin försvunna dotter, med känslor av både obehag och ren vällust i kroppen. Världen som erbjöds kändes unik såväl i spel- som filmväg och det var ett äventyr som för mig verkligen var svårt att släppa. Inte för att jag föll pladask som det nu låter, utan för att den känsla spelet förmedlade länge satt kvar och fick mig att sukta efter mer. Det berörde den mörka delen i mig. Silent Hill var som en ljuvlig kvinna man ville ha mer av, prata om, mysa med - ni vet hur det funkar. Fly till när man har tröttnat på vardagen. I övrigt var likheterna med en skön flicka inte särskilt många, vilket självfallet också gäller spelets uppföljare. Permanent terror - igen Trots att steget från ett 32- till 128-bitarsspel är relativt stort så känner man nästan direkt att det är samma utvecklare som sist. Silent Hill 2 är i grund och botten mycket likt sin föregångare, med samma typ av musik, mörka, depressiva och oerhört atmosfäriska yta, udda karaktärer och fängslande framtoning. Det är också uppbyggt på samma vis som förra gången - man springer och letar efter olika ting för att ta sig vidare genom att lösa olika sorters klurigheter, blir serverad en handling, skjuter ihjäl monster och får dessutom slåss mot en viss känsla i kroppen. Just den sistnämnda kampen har utvecklarna försökt höja svårighetsgraden på ytterligare, bland annat genom att forma historien till någonting mer vilset. För att hela tiden störa spelaren har dessutom ett grafiskt filter lagts på som gör spelet kornigt, likt vad som man sker om man filmar på en för mörk plats med en vanlig videokamera. Filtret gör följaktligen spelet fulare men det kommer i sin rätt ändå, anser jag. Och istället för att lita till traditionella medel såsom de överraskande momenten i Resident Evil-spelen och liknande får vår stackars iskalle huvudperson stoppa ner handen i en toalettstol fylld av en sörja av bajs och blod, prata med en spyende man, läsa om en annan som tog sitt liv med hjälp av en sked, och så vidare. Sådant har jag verkligen saknat sedan Silent Hill På grund av den närmast perfekta symbios alla dessa element bidrar till blir det att man alltid sitter på helspänn, njuter koncentrerat samtidigt som man känner att man vill ta en paus för att koppla av - jämt. Hur det påverkar nerverna beror dock mycket på hur man spelar - skillnaden mellan att ligga ensam med hörlurar, låg ljusstyrka på tv:n och ta sig fram på nivå hard kontra att sitta med ett gäng polare och ha det lite småmysigt är enormt mycket större än man först tror. Silent Hill 2 gör sig alltså inte bäst på ett tårtkalas, skänk det i så fall hellre till någon gammal ensam släkting med en bra ljudanläggning och dålig syn. James är din vän Fanns det något att klaga på i Silent Hill så var det definitivt kontrollen, som kunde bli aningen trög emellanåt och få Harry Mason att framstå som en slö lodis. Numera påminner den mycket om styrningen i Resident Evil Code: Veronica, så det går med andra ord bättre att styra sin oförstående hjälte nu än sist det begav sig. Dessutom förstår han mer - är du i närheten av ett användbart föremål så vänds James blick automatiskt mot det vilket underlättar för spelaren. Vill man så går den lilla finessen att välja bort till runda två, då du även får lite fler roliga valmöjligheter. Ett annat val du får göra innan du tar dina första steg in i Silent Hill är att välja svårighetsgrad, både när det gäller actionmomenten och pusslena. Är du en man så väljer du givetvis hard. En värld för mig och likasinnade Vare sig Silent Hill 2 är kornigt eller inte så är det en fröjd att se på. Färgskalan är precis som sist allt annat än glädjesprakande - här är det neddekade, lite dunkla färger som inte har till avsikt att dra åt sig uppmärksamhet från spelaren som gäller. Tänk Disney fast tvärtom, ungefär. Ej heller kamerapositionen har förändrats. Till skillnad från Resident Evil- och Alone in the Dark-spelen tar man sig här fram i realtidsgrafik - det är med andra ord inte förrenderade, fasta bakgrunder utan man rör sig förhållandevis fritt, ungefär som i Shenmue eller Shadow of Memories. Så gott som allt som renderas fram är snyggt och passar in utmärkt. Spelet är i mitt tycke inte riktigt lika konstnärligt och fantasirikt designat som 1999 års upplevelse - uppspikade lik och sådant såg man exempelvis mer av förut - men i övrigt finns det inte mycket att klaga på. Omgivningarna skiljer sig från varandra på ett realistiskt sätt och då Silent Hill är en stad finns det givetvis mycket att skåda, däribland dess huserande monster som jag tycker är värda högsta betyg, liksom grafiken överlag. Den är sällan slående imponerande för stunden men som helhet är det ett gediget hantverk värt all beundran. Ljudet är till och med bättre än så - på den fronten är det omöjligt att gnälla över något. Musiken som för det mesta består av disharmonisk ambient - stämningsförhöjande bakgrundsmusik - är briljant i sin ytterst viktiga roll för ett spel som detta. Och när det väl blir mer emotionella stunder i äventyret så gör musiken sällskap på ett mycket bra sätt, precis som när det är meningen att du ska vara så rädd att du glömmer andas. Att det passar som hand i handske känns onödigt att upprepa, och inte bara det - det är dessutom hög klass på musiken utanför sitt sammanhang. Tillsammans skapar detta en närmast perfekt grund för handlingen. Silent Hill har - så också uppföljaren - jämförts med David Lynchs Twin Peaks, men jag tycker samme regissörs Eraserhead eller Lost Highway passar bättre in att sammanlikna vid Akihiro Imamura och hans teams Silent Hill 2, åtminstone när det gäller atmosfären. Mystiken och det konfunderade lugnet får mig att helt kunna släppa allting runtomkring för att sätta mig in i herr Sunderlands problem med en större delaktighet än vanligt. Tyvärr leder även detta underbara faktum till att man ser alla möjligheter den mästerliga audiovisuella basen skapar, och därför också enkelt ser vad som saknas. Inget paradis är ett fulländat paradis. Personligen vill jag ha mer story - känslor, tankar, allt möjligt - och mindre spring, för att ta ett exempel. Och varför ska det vara så svårt att anställa kompetenta röstskådespelare till spelens värld? De är flera klasser bättre än dem i Silent Hill men som vanligt tvingas jag hacka ner på dem, och faktiskt även på vissa delar av dialogen som ibland blir rejält pinsam. Men man är ju van så det bekommer en inte nämnvärt egentligen... Jag är väldigt kär i Silent Hill, det vet de flesta om. Förälskad. Kärleken har under åren växt, sakta men säkert, och jag blir numer illa berörd när någon talar illa om spelet. Men då det inte är någon vidare långsiktig fru att leva med så jag har länge trånat efter detta spel, del två där precis allt skulle kunna bli bättre. Och det blev det nog också - ändå tycker jag inte alls att det är någon klasskillnad mellan de båda spelen. Ettan var mer magiskt på något sätt medan tvåan helt enkelt är ett bättre spel som helhet... eller så kan det bero på mig som har blivit gammal och tråkig, vad vet jag. En sak som dock är säker är att jag aldrig har haft det så härligt på min PS2:a som med Silent Hill 2, och att jag med största sannolikhet snart - för det tar ju ett tag - är väldigt kär i det också. Förälskad. Kärleken finns redan där - inget snack om det. 9 av 10 -- [skriven 2002] http://www.elenziah.com/morph nme@elenziah.com