VIRTUA TENNIS 2 Få av dagens tv-spelare har nog lyckats undgå Hitmakers hyllade Virtua Tennis, ett spel som kan uppskattas av precis alla. Om en vecka släpps uppföljaren i Sverige, med våra hjärtebarn Norman och Enqvist i spetsen. Tennisfanatikern Niclaz har utklassat dem. Mångfaldigt prisbelönade Virtua Tennis lämnade, hur älskat och långlivat det än var, mycket kvar att önska. Personligen saknade jag fler valmöjligheter bland slagen, såsom slice och stoppbollar, och som många andra ville jag se fler bollar gå i nät eller ut, samt att serven skulle bli mer värdefull. Även kvinnliga spelare efterfrågades av många, likaså vissa stjärnspelare som exempelvis Agassi, Sampras och Rafter. Men först och främst saknades ett roligare spelläge än World Circuit-varianten för den ensamme spelaren, där det då mest gick ut på att klara ett moment för att få ta sig till nästa och slutligen få inta förstaplatsen på världsrankingen och få ett gäng nya banor, kläder och lirare som belöning. Istället för att klättra på rankingen i vanligt maner fick man försöka slå bollar i soptunnor och dylikt med en av de åtta världsspelarna, något som blev både monotont och tråkigt rätt snabbt. Fanns inte polarna i närheten fanns heller inte viljan att spela. Så, vad har förbättrats i del två? Som de flesta säkerligen vet innehåller Virtua Tennis 2 åtta kvinnliga spelare att välja mellan, inte bara åtta män som i föregångaren. För egen del tog det dock ett tag innan jag testade dem - vem bryr sig om att man kan låtsas vara tjej när Magnus Norman och Thomas Enqvist gör entré i spelvärlden? Och hur bra var min verkliga favoritspelare sedan länge, Carlos Moya, i denna upplaga? Förutom dem finns Henman, Pioline, Haas och Kafelnikov med sedan sist, samtidigt som världens i mitt tycke bästa nätspelare Pat Rafter är ny. Bland de kvinnliga spelarna återfinns de hårdslående systrarna Williams, den nuvarande världsettan Lindsay Davenport, de forna ettorna Monica Seles och Arantxa Sanchez-Vicario, elegante Mary Pierce, 18-årige och omtalade Jelena Dokic och den okände Alexandra Stevenson som - gissar jag - nog bara är med på grund av hennes starka enhandsbackhand. Precis som i föregångaren är de virtuella spelarna väldigt lika sina verkliga avbilder, och i mycket större utsträckning än sist. Samma underbara känsla med större dynamik Väl inne i själva bollandet känns det till en början mest konstigt om man är bekant med det första spelet - rörligheten hos spelarna har förändrats till någonting mer graciöst än sist och det blir därför svårt att träffa rätt initialt. Man märker också att serven ger fler poäng än tidigare, om dock inte så många som den enligt mig borde. Ej heller slår spelarna i nät - ut kan de skicka bollen men aldrig någonsin i nät, borträknat någon enstaka nätrullare. Däremot blir det ett mycket mer varierat spel nu, då den nytillkomna slicen samt en bättre kontroll över slagen som helhet gör att det blir ett mycket större djup i slagduellerna. Då det i ettan mest gick ut på att slå åt rätt sida samtidigt som man försökte läsa motståndarens nästa drag är det nu klurigare än så. Med andra ord är Virtua Tennis 2 svårare att bemästra än föregångaren, men så fort man har gjort det känns den äldre broderns tennisspelare som om de vore hämtade ur någon av Terminator-filmerna. Testa själv - man blir verkligen förvånad över skillnaden! Djupet påverkar förstås också dubbeln vilken jag nu anser vara långt mycket roligare än i Virtua Tennis. Ett bra spel att ha ifall du har mycket kompisar alltså, eller om du bor på hotell som jag gör. Snyggt har blivit snyggare, ljudkvaliteten består Även grafiskt har det piffats upp en aning, konstigt vore väl annars. Tydligast är spelaransiktena och inte minst animationen som har fått sig ett rejält uppsving till följd av den utvecklade rörligheten. Får exempelvis spelaren på väg framåt en boll rakt emot sig i Virtua Tennis böjer den ryggen bakåt och slår ett konstigt, löst slag, medan den i upplaga två gör en akrobatisk volley a la Stefan Edberg. Det är helt klart beundransvärt att se hur en spelare som Magnus Norman rör sig om man har sett honom spela på riktigt. Ända in på servarna är det verklighetstroget - imponerande! Kanske inte lika imponerande men ändock godkända är spelets ljudeffekter, som även de har blivit snäppet bättre. Dessvärre är det inte samma melodi som gäller angående musiken som fortfarande är ren skit i mitt tycke, om man inte gillar japanska, enformiga gitarrer det vill säga. Själv står jag inte ut en sekund. Hellre Peter Jöback... eller nej, så farligt är det inte men... norsk rave av säckpipor och en harpa...? Äh, stäng av bara. Man och kvinna på äventyr Ytterligare ett stort framsteg har skett på World Circuit-fronten. Man börjar nu med att designa två spelare av olika kön, där man bland annat bestämmer längd, vikt, frisyr, hårfärg, ansiktsform och om man vill spela med enhands- eller dubbelfattad hållning. Därefter ger man sig ut på touren, rankad som nummer 300 och utan några speciella färdigheter. För att bli bra gäller det att träna - på rätt saker. Vill man bli snabb får man springa och plocka flaggor eller burkar, få en bra serve försöka skjuta ner priser eller käglor, och så vidare. Sedan gäller det att klättra på rankingen genom att vinna allt från småturneringar till Grand Slams, med både mannen och kvinnan om man vill bli nummer ett. Systemet är uppbyggt veckovis - varje moment tar en vecka att genomföra - och man följer sitt par år efter år. Utöver att gå upp i level i de olika förmågorna tjänar man pengar användbara för att köpa nya banor, t-shirts, skor, långbyxor, svettband - allt möjligt. Tidskrävande och roligt, men likväl med mer att önska även i detta spel. För det första spelar man alltid mot samma åtta motståndare, något som blir rejält tråkigt efter en sisådär femton år på touren. Sedan måste man stå som segrare i varje turnering för att bli världsetta, det räcker alltså inte med att vinna alla Grands Slams under ett år utan gemförlust om man inte har vunnit någon liten rysk turnering man lyckats glömma. Är man dessutom klantig nog att förlora den så är det som ni förstår 51 moment till nästa chans vilket kan gå en på nerverna. Men kul är det, absolut. Och inte nog med det så får man ju en mästerlig tennisspelare med valfritt namn och utseende att utklassa polarna med - det är det tveklöst värt. Mycket har förbättrats sedan det redan högklassiga Virtua Tennis. Bollduellerna är mer omväxlade, spelarna rör sig mycket bättre, flerspelarläget är roligare, det är snyggare att se på och att spela ensam är både kul och mer hållbart. Spelet kan fortfarande bli bättre på World Circuit-sidan men det kan det förvisso alltid - den här gången är det i alla fall klart godkänt. Kort sagt är Virtua Tennis 2 en mycket bra uppföljare som får föregångaren att bli näst intill ospelbar i jämförelse. Ett extra plus i kanten kan det få för att svenskarna är så bra. 9 av 10 -- [skriven 2002] http://www.elenziah.com/morph nme@elenziah.com