MIN LIVSPARTNER (000122) Dagens sportgala fick mig att få tårar i ögonen och för första gången på länge känna mig riktigt lycklig. Ravelli och hans tre polare väckte en oerhört stor mängd starka minnen inom mig till liv. I och för sig satt jag och hejade på Ingo för allt jag var värd, något svenska folket sket i. Men det var nog bara bra att Ravelli - eller hela svenska landslaget som det borde ha varit - vann i och med den perfekta avslutningen det medförde. Var det någon som undgick att beröras? Självklart tänker jag dedikera denna dagbok till min älskade och trogna partner genom hela livet - sporten. Jag är dock inte en sådan som gillar all sport, utan nästan bara ett fåtal sporter. Fotboll, tennis och boxning är juvelerna, så ni vet det... Eftersom jag inte har någon tjej att ösa kärlek över, åtminstone inte ömsesidigt, har det blivit att jag passionerat sitter och följer mina vänner framför TV:n istället med nästan lika starka känslor. Och ibland känns det som om inget berör mig lika starkt som sport gör. Trots att kärleken till ett lag eller en idrottsman precis som den mänskliga är problemfylld många gånger är den oerhört stark, kanske mest för att den är självvald och därför känns bekväm. Man kan ge hur mycket kärlek man själv vill utan att behöva bry sig om något annat än att det går bra. Inser man plötsligt att man har tappat kärleken till personen eller laget är det bara att kyssa den/det farväl och kicka ur den/det ur hjärtat - inget mer med det. Man sårar ju knappast någon. Visst blir man däremot besviken emellanåt, men glädjen som infinner sig när det går som man vill är oslagbar. Att bekymmerslöst få träda in i en annan värld och bara bry sig om andra är tveklöst bland det bästa som finns. En av mina allra lyckligaste stunder i livet var under fotbolls-VM sommaren 1998. Jag, brorsan (Hide), Jon (Torturer), Micke (Progenitor), Croner (Boozer) och Emil (Fouz) låg och kollade på matcherna på min vind som jag hade dekorerat med madrasser, sängkläder, mina konsoler och min TV. Där låg vi isolerade från omvärlden och käkade massor av lösgodis, jordnötsringar, läsk och juice som vi hade köpt på den nyöppnade turkkiosken och till fullo njöt av livet. När det inte var match drog vi iväg till någon fotbollsplan och körde själva. Var vi trötta spelade vi International Superstar Soccer på Nintendo 64 eller PlayStation istället. Livet var på topp, och lyckligast av oss allihop var nog jag i och med att jag var den enda som inte grämde mig för att Sverige inte var med - jag hade ju mitt kära Holland som ligger mig närmare om hjärtat än vad Sverige gör. Och bra gick det. När min absoluta favoritspelare Dennis Bergkamp gjorde 2-1 mot Argentina var jag nog gladare än jag någonsin hade varit - och fortfarande tror jag ingenting slår den stunden. Jag kutade skrikande ner ifrån vinden i en sådan fart att jag ramlade i trapporna. Kroppen registrerade ingen smärta utan ville bara hoppa, jubla och på alla vis försöka trycka ur sig den totala glädje som belägrat mitt inre. Larvigt, kanske, men vem bryr sig? Desto värre var det när de värdelösa skitbrasilianarna vann på straffar i matchen därpå och jag blev så förstörd att jag grät som en kärring. Det tog två år innan jag grät igen... I år har det ju både varit fotbolls-EM och OS. Nu ska jag inte dra ut på detta för mycket, något jag verkligen skulle kunna... EM var i alla fall ännu en höjdpunkt i livet. Allt var inte lika bekymmerslöst som under VM98 - jag hade mycket att tänka på, var upptagen med en hel del och hade två jobb, bland annat - men ändå känns perioden bara problemfri när jag tänker tillbaks på den. Toppen var nog när jag kom hem från Arlanda vid 17 efter att ha gått upp vid 06 och bara sovit i en och en halv timme natten innan, för att tillsammans med Micke, Erling och någon skum mangojuice se Holland vinna kvartsfinalen med 6-1. Total lycka. Tyvärr övergick det till sorg även denna gång, på precis samma vis. I somras var jag däremot inte bara ledsen - jag var arg också. Dumma, idiotiska Riijkard som inte lät Bergkamp ta straffarna i semifinalen, satte in Van Vossen och inte lät Hooijdonk spela en endaste minut. Riijkards mamma... Under OS var jag mer eller mindre ledig och såg därför så gott som allting, om dock mycket relativt okoncentrerat då jag hade en TV bredvid datorn där jag jobbade utöver den som regerade på vinden. Jag följde allting noggrant och intensivt och såg till att jag inte missade något intressant. Det blev mycket tittande på tennis, fotboll, pingis, beachvolleyball och friidrott, och självklart alla sporter med svennar eller holländare man ville se. Skulle kunna ta upp många fina minnen, men inget slår nätterna i sällskap med min då nya 29" Sony Trinitron-TV, Roger Petterson och boxningen han kommenterade. Med lågt ljud låg jag och lyssnade på hans tuffa röst, drack te, fascinerades av Oleg Saitsev och hörde brorsan eller Micke snarka bredvid. Kan det bli mer stämningsfullt? Denna vecka har jag suttit och följt Australian Open på Eurosport så mycket jag kunnat. I lördags hade jag magkramp, huvudvärk och skakande fingrar och ben när min favorit Carlos Moya skulle förnedra den hemska Lleyton Hewitt. Men icke sa Niclaz - han spelade som en stjärt. Jag satt här hemma med chilinötter i käften och gnällde på Moyas passningsspel och skrek "men slå en rak då!" säkert tjugo gånger. När han väl började lyssna på mig vann han... och den totala lyckan infann sig igen. Bara att hoppas att det håller i sig. Heja Moya! Har man inget eller ingen att slösa känslor på så får man engagera sig i partnern som ger en så mycket utan att ställa krav tillbaka - sporten. Ashiteru dare. -- http://www.elenziah.com/morph nme@elenziah.com