SANNINGEN OM NICLAZ (010219) "Ingen människa kan under någon längre tid visa världen ett ansikte och sig själv ett annat utan att till slut bli oviss om vilketdera som är det rätta" - Nathaniel Hawthorne. I cirka ett halvår har min huvudsyssla varit självrannsakan. Jag som kände att jag hade en sådan självinsikt började ifrågasätta ett komplicerat ämne som verkade vara helt utan svar men med desto fler nya frågor jag tvingades grubbla kring. Jag visste inte vilket ansikte som var det rätta och blev helt förvirrad och smått besatt av tanken att få fram all fakta - hela sanningen - precis som jag alltid vill. Det växte sakta och det blev till slut att jag kraftigt ifrågasatte hela mig själv. Efter motgångar, förnedring och underkastelse har min syn på mig själv förändrats så stort att jag inte velat ha någon information här att låtsas stå för - jag vet inte vem jag är med samma säkerhet som förut. Jag är dessutom otroligt trött på alla människor som för att jag har åsikter och är självsäker ser mig arrogant och som något självupptaget ego vilket jag absolut inte är - fråga vem som helst som på riktigt känner mig. Egentligen bryr jag mig inte vad du som inte känner mig tycker, men för att slippa behöva svara på tråkiga frågor om du av någon anledning skulle bry dig har jag nu äntligen lyckats tvinga mig själv att skriva en presentation... Även om jag gillar mycket med livet - åtminstone i vanliga fall - finns det också mycket jag hatar. Upprepning är ingen favorit, något som varje gång jag nämner det är en upprepning som gör att jag hatar det ännu mer ;)... Jag försöker lära mig att stå ut med det dock... och gör framsteg. Det absolut värsta som finns är icke-tänkande människor som inte orkar tänka själva utan låter andra tänka åt dem istället. Alla människor som bara följer normerna för att känna sig trygga, vill tillfredsställa sin omgivning hela tiden genom att göra precis vad de andra vill (som karriärister som gör vad deras föräldrar vill medan de låtsas vara helt oberoende) och som måste hävda sig hela tiden på grund av osäkerhet. Jag har dock större respekt för instängda muslimer (eller andra troende) än jag har för medelsvensson som bara tänker "jag bryr mig inte - livet är ändå meningslöst", festar så mycket den kan och försöker förtränga alla problem. Den instängde troende är åtminstone i minoritet och tvingas därför emellanåt - även om det i vissa fall kan vara extremt sällan - att ifrågasätta sina värderingar. Det finns inget som får mig ondare än när jag får attackera en människa som tror på sig själv trots att den helt uppenbart är en produkt av massmedial indoktrinering - naivt tar emot precis allt som lärs ut i skolan/tidningar/TV etc och när något från personen väl låter lite originellt är det lika tydligt varför som var den har fått det ifrån. Jag har det även svårt med "kristna" som bara bygger sin "tro" på skitsaker för att de söker den sociala gemenskap en församling erbjuder, helt utan att ge någon annan lära en chans eller att ens ställa sig själv alla de svåra frågorna. Både de om livet i stort och om alla humanitära paradoxer i Bibeln de menar är Guds ord. Jag menar inte bara de vanliga såsom teodicéproblemet etc utan också Bibelns regler, bland annat. Exempelvis förstår jag inte hur det går ihop att man ska se allt positivt, uppmuntra och alltid försöka vara en så god människa utåt medan lögn är en synd. En lögn är en osanning, något många kristna ägnar sig åt hela tiden. "Vilken fin tröja!" när man egentligen tycker att den är halvfin är lögn. Att inte alltid vara ärlig är att ljuga - att synda. Ändå ska man inte vara ärlig mot se själv och se allt som det är utan försöka se allt positivt. Det blir ett väldigt hyckleri och jag tror att de flesta virrar till det så mycket att det blir alldeles för komplicerat för att ifrågasätta och försöka reda ut, och kör då bara vidare istället utan att bry sig mer. Allt det där går självklart att utveckla, men detta blir nog alldeles för långt ändå. Istället för att behöva tas med problemen bygger de troende ett litet samhälle för sig själva med allt vad det innebär. I vanliga kristna fall ofta med regler som påstås komma från Bibeln som att man exempelvis inte får dricka alkohol eller ha sex före äktenskap för att komma undan alla svårigheter. Bra regler, men de står inte i Bibeln på det sätt de menar. Mitt favoritögonblick var när jag hörde en stackars 16-årig tjej säga att det stod i Bibeln att man inte fick ha något förhållande innan man var 18 bara för att hennes pastor sagt det. Att säga att man inte ska ha sex före äktenskap är väl bra även om det inte står i den ursprungliga versionen av Bibeln, men skulle då Gud skapa sexualdriften vid en så tidig ålder - vid samma ålder som de under tiden det skrevs gifte sig? Vad skulle hans avsikt med det vara? Att sätta upp liknande regler - som ofta kan betraktas som lagar - för att få alla människor som inte orkar tänka själva att göra det de tror är rätt för dem som någon slags barnuppfostran leder bara till att de tänker ännu mindre. När det sedan uppmuntras att glömma problemen och tänka positivt - att uppmuntra och säga något snällt istället för att vara helt ärlig - som det gör i de flesta fall blir det en oerhört trygg omgivning, enkel att leva i. I fallet Livets Ord, som är det jag är mest insatt i, är de 25-åriga medlemmarna som levt där större delen av sitt liv ungefär lika mogna som 17-åringar bara för att de utvecklas så sakta på grund av sin omgivning. Blir det problem flyr de framför att behöva tänka eller på något sätt må dåligt, och går istället och söker tröst hos Gud och blir då glada och kör vidare De lever också som människan jag beskrev ovan, med mycket hyckleri (snackar de skit gör de det bakom ryggen t ex) och lite ifrågasättande. Inte alla då självklart, men alldeles för många. Något jag tycker är roligt är hur de flesta av dem som "älskar Jesus och vill offra sitt liv till honom" (hitta några av dem på Lunarstorm så ser ni) öppet älskar USA eftersom det är ett så kristet och fint land. När presidentutnämningen ägde rum t ex stod alla och bad, precis som i en församling. Clinton bad för fullt, har flera gånger berättat om sin kärlek och sitt förhållande till Gud, och sedan när inga tittar på har han oralsex med en praktikant bredvid Bibeln på sitt skrivbord. USA är landet av hyckleri nummer ett och det land många kristna ungdomar från Livets Ord älskar. När de instängda kristna sedan avskärmat sig mot den profana världen i så stor grad att de inte tål att se den och i själva verket - trots att de aldrig skulle erkänna det - föraktar eller känner någon slags empati för den och samtidigt går ut för att "vinna människors hjärtan" som representanter för sanningen blir jag arg. De enda människor de vinner är sådana som vill ha det sociala och därför lurar sig själva att "tro" på budskapet - det är aldrig en djup tro/insikt utan bara ett självbedrägeri som inte håller. Gud är kärlek - är det kärleksfullt att frälsa en svältande människa genom att ge den mat och sedan känna sig stolt för att man vunnit en människa och nu får en belöning i himlen? Det är så okristet det kan bli och det finns inget fint med det. Tänker du som kristen så efter att du "vunnit någon" så är du inte kristen! Vill du vinna en människa av samma sort och inte en hjälplös själ så krävs det att du själv är en människa, något få "kristna" är och därför lyckas de inte. Istället åker de till fattiga länder där människor är villiga att ta emot vad som helst bara de får kärlek, mat och allt annat nödvändigt. Är det verkligen rätt? Står det inte i Bibeln att du ska pilla ut flisan i ditt eget öga innan du hjälper din vän? För just en flisa i ögat - något som är fel - är vad många kristna ungdomar anser okristna som. Nu låter jag som en sann både människo- och kristendomshatare vilket jag _inte_ är - jag tror på Gud själv. Jag gör det dock i min ensamhet och respekterar (_accepterar_ är väl mer korrekt, kanske) alla som objektivt - helt utan att vilja komma fram till ett visst svar - sökt en sanning och kommit fram till någonting. Det jag ogillar - hatar emellanåt - är alltså all slöhet och all idioti eftersom det är det som förstör denna värld, något som jag skulle kunna skriva spaltmeter om en annan gång. Tyvärr är tänkande människor inte lika vanliga som björnar med päls medan människor som utåt vill ses som tänkare när de egentligen bara vill känna sig accepterade är lika vanliga som sexfixerade katter... Att presentera tankar som åsikter är rätt hemskt i och med att man titt som tätt ändrar uppfattning och jämt blir missuppfattad på något vis. Det skrämmer många dessutom - folk tror att man är ond, hatisk och otrevlig bara för att man attackerar saker. Jag är en snäll svenne och menar inte att jag har svar på allt, är bäst blabla och att jag är helt fri, även om jag försöker vara det. Jag kanske lurar mig själv jag också - det vet jag inte. Jag diskuterar gärna - över mail eller genom Lunarstorm - men du får vara beredd på att jag inte svarar på ett tag. Allra helst ser jag mail från kristna som tror sig tänka och som kanske tycker att jag är knäpp eller något annat tufft. Det är jag. -- http://www.elenziah.com/morph nme@elenziah.com