FÖRVIRRADE WANNABE-FÖRFATTARE (010808) Under mina jobbiga så kallade "vända på dygnet-äventyr" de senaste dagarna har det blivit att jag har surfat runt bland en massa hobbyskriven text av olika sorters slag och kvalitet, vilket har väckt lite spontana tankar. Jag har kollat mängder av personliga hemsidor, dagböcker, poesi, noveller, tankar - allt möjligt. Då jag inte har orkat göra så mycket annat har jag läst, ett väldigt trevligt litet tidsfördriv när man väl hittar rätt, tycker jag. Men att göra det på Internet är inte alltid det lättaste. Som jag ser det består den större delen av seriös - om man nu kan kalla den det - nätlitteratur av två saker; värdelöst skit och pretentiöst skit. Det finns självfallet flertalet undantag men de är verkligen inte lättfunna. Vad man dock finner är alla dessa hobbyförfattare som stöddigt inleder med att förklara sina författardrömmar och sedan bjuder på ett gäng alster, oftast då av medioker klass eller rent skräp. Även här går det att fördomsfullt kategorisera dem i två grupper; de som inte verkar ha ifrågasatt sig själva tillräckligt noggrant och de som verkligen tror på sin egen talang. De stackare som omedvetet inte behärskar vad de gör är naturligtvis inga man stör sig på - tvärtom. Så länge ödmjukheten finns tycker jag att det är svårt att inte tycka om dem. De är dessutom spännande att följa utvecklingen hos, för till skillnad från gäng två blir de förhållandevis snabbt bättre. Och då de för det mesta verkar mindre instängda än divorna blir det trots den sämre ytan roligare läsning i slutändan. Bland de andra finner man i allmänhet en mycket självsäker attityd som präglar alla texter, halvintressanta men lite uppätna ämnen och en till synes genomarbetad slutprodukt som erbjuder ett par poänger och någon spännande tanke. Hittills finns det inget speciellt att klaga på - de är ju inte skrivna direkt till mig så vem är jag att döma hur bra de är eller inte? Vad som dock får mig att reagera är att alla i den första gruppen förefaller ha den där stoltheten gemensamt. Det ska nästan alltid vara fullproppat av förklaringar vem som har copyrighten, att idén helt och hållet är undertecknads, att ingen ens får härma honom/henne - oftast är de dock flickor av vad jag har sett hittills - och liknande pinsamheter jag tycker är ren överdrift. Jag menar, vem bryr sig? Är det så hemskt om någon skulle sno ens text, om nu någon skulle vilja göra det alltså? Man skriver väl ändå just för själva skrivandets skull och inte resultatets? I det stolta sällskapet verkar det inte så, utan istället som om de skriver för att hävda sig, kunna visa upp sitt pretentiösa skit för någon. Och säkerligen lyckas de också eftersom de visar att de åtminstone vill någonting, och får därför bekräftelse och ett ytterligare stärkt ego. Tråkigt men sant är jag rädd. Ändå hittar man alltid fel i texterna, från grammatiska missar eller små stavfel till usel meningsuppbyggnad eller för mig frustrerande särskrivningar, även om det i vissa fall kan vara ytterst få, i andra hundratals. Personligen är jag likgiltig inför deras fel men står inte ut med deras självframkallade värdighet. Ska de sedan mopsa sig inför världen de så gärna vill vara en del av lär de få ta en hel del stryk, något jag verkligen tycker att de förtjänar. Nej, tacka vet jag de duktiga författare som fortfarande har kvar lite självdistans och ödmjukhet. Aino Trosell är ett bra exempel, en kvinna vars böcker jag själv ska låna ett par av på biblioteket idag. Och Terry Pratchett. Ett annat fenomen som fått mig att rynka på pannan är att tjejerna jämt ska ta upp hur jobbiga alla killar är som stöter på dem på obekväma sätt, och att de inte har några behov av att vara omtyckta av alla. Otvivelaktigt intressant varenda gång och jag tror mig förstå hur de tänker och känner följaktligen med dem, men varför visar det sig aldrig att författaren är snygg sen när man får se henne på bild? Efter en lång historia om hur männen ihärdigt springer efter henne anar man som läsare att hon är snygg, men icke. Det enda man då kan tänka är att männen är keffa som jagar en så ful tjej, något jag inte tror var meningen från skribentens sida. För mig är det samma sak som om Nisse 170kg skulle skryta om sin karriär som teknisk fotbollsspelare - att historien är minst sagt vinklad är uppenbart och författaren förlorar därför trovärdighet hos mig och slutligen också mitt intresse. Det verkar alltså vara samma sak som gäller här som i exemplet ovan - de skriver bara sådant för att göra sig gällande och försöka vinna tycke hos läsaren, de där människorna som är så säkra i sig själva att de skiter i om man tycker om dem eller inte. Motsägelsefullt så det förslår... Efter att ha stött på dessa människor jag själv helst inte vill beblanda mig med känns det som om man säkerligen klassas likadan som dem bara för att man har en stor hemsida och för att man kritiserar saker. Jag har lust att ta bort mitt namn från allt jag någonsin har skrivit för att bevisa motsatsen. Om du tycker att jag tillhör någon av de grupper jag nyss har beskrivit så får du gärna slänga det i käften på mig. Du vet, "jag bryr mig inte om vad du tycker om mig!" Men vill du så får du gärna tycka om mig... eller så kan du få skicka pengar till mig om du vill...? Eller bullar. -- http://www.elenziah.com/morph nme@elenziah.com