ÖNSKETÄNKANDE (011002) Matt och vilsen försöker jag lösa ett problem. Det känns så stort och jobbigt att jag har det svårt med att ha kontroll över mig själv, besvärligt att få det till någonting jag kan känna mig nöjd över efteråt. Allt är otydligt, overkligt. Egentligen vill jag bara lipa och dra därifrån. Men jag känns fastkedjad, tvingad att ta itu med det mot min vilja. Tre tjejer ligger i en soffa framför mig, var och en utan att verka veta om de andra två. De ser alla bekymrade ut, verkar frånvarande. Emellanåt skymtar vissa andra tjejer förbi i rummet men de känns som mina vänner, inga att oroa sig över. Ett par av dem erbjuder till och med stöd, hjälper mig att hålla fast vid en så objektiv bild som möjligt, försöker få mig att lyckas överleva utan bli för skadad inuti. Dessa tre flickor framför mig är jag dock dömd inför. Jag börjar prata med en utav dem, den i mitten. Det känns inte alls svårt - faktiskt väldigt enkelt. Hon är lite svår att se och jag lägger därför blicken på någonting annat så ofta jag kan, jag vet inte riktigt varför men jag vet att det är något med henne som jag inte tycker om. Vi säger inte så mycket och jag tycker att det är svårt att komma någonstans i samtalen. Hon vänder mest bort huvudet, rodnar lite och säger något som verkar ogenomtänkt, som någon onödig utfyllnad ingen av oss tycker om. Jag suckar för mig själv och blir tyst funderande. Vad gör hon här från första början? Hur lyckades hon hamna i min soffa utan att vara värd det? Och varför bryr jag mig så pass starkt trots allt? Till höger om henne ligger en tjej som i själva verket är ojämförbar med den tidigare. I min hopplöshet vänder jag mig till henne istället. Skillnaden känns till en början enorm - jag kan inte förstå hur jag nyss slösade tid med den andre. Men så fort jag inser hur komplicerat det följande samtalet kommer att bli så känns det lika snabbt som om jag vill gå tillbaka. Jag stannar ett tag. Hon är nästan omöjlig att se - de enda stunderna jag ser henne är när hon ler mot mig. Det gör hon dock ofta, jag ler då tillbaka och vi tittar samtidigt bort, sedan tillbaka igen och ännu ett leende visar sig som generar oss bägge. Ändå verkar hon så ledsen. Jag vill så gärna trösta henne, trycka hennes panna mot mitt bröst och värma henne, men jag känns fel för det. Kanske är jag bara feg eller så gör jag rätt för att inte förstöra något - jag vet inte. Det smärtar mig att det ska behöva vara så, så älskvärd som hon är. Som flykt vänder jag mig tillbaka mot tjejen i mitten. Hon gör ingenting - sitter tyst och tittar i golvet som om hon väntade på något, på mig som ska ta hand om henne. Men varför skulle jag? Känslorna stängda inom mig börjar bli påfrestande nu - de vill komma ut och det nu. Jag tappar kontrollen. Tjejen värd att tröstas är också den som sekunden senare gråter ut - hon i mitten får fortsätta att vänta. Jag känner att det var rätt val och släpper därför greppet om mina egna känslor en aning, men det blir ändå konstigt. Det är motvilliga tårar som lämnar hennes ögon medan jag stryker henne i håret utan att veta om det, och jag känner en oerhörd empati. Närheten är total. Mina egna tårar vägrar dock att visa sig, hur dåligt jag än känner mig. Att bara finnas där verkar bäst, att strunta i mig själv för att hjälpa henne. Kärleken är stark. Hon verkar mycket tacksam men trots att vi har ett tydligt ömsesidigt tycke för varandra och att allt egentligen känns rätt så blir det fel. Vi är båda rädda för någonting, känner för varandra till en viss gräns ingen av oss ens vågar föreställa sig att passera. En stund senare sitter jag ensam igen, med tre frånvarande kvinnor en halvmeter ifrån mig. Det känns minst sagt snurrigt i känslolivet. Jag ställer mig själv fråga efter fråga för att försöka förstå bättre och det hjälper, men gör det knappast lättare eller mindre förvirrat inom mig. Jag känner mig så otroligt tom, svag, maktlös. Samtidigt gör det mig stark igen, återigen kontrollerad och sansad. Sakta och motvilligt, som om jag vore redo att bli avrättad, vänder jag ögonen mot tjejen som ligger på vänster sida. Hon är oerhört enkel att se och känns på något sätt rätt att titta på, är överlägset vackrast och mest tilltalande, som skapt för mina ögon. Men hennes sorgsna ansiktsuttryck där hon ligger och tänker är som det starkaste vapen mot mig - hon sticker fullständigt hål i mig och jag faller framlänges. Det är en smärta jag skulle vilja byta bort mot döden. Allting blir till luft omkring mig och jag gör allt jag kan för att kunna ha tillräckligt med kontroll för att försöka prata med henne, kunna komma på något som kan förändra situationen. Hennes blick är så oförstående, så rädd och så ensam på ett så obehagligt sätt. Det är hemskt att se då jag inte vet vad jag kan göra åt det. Varför måste jag tvingas se allt genom en glasbur när jag är redo att offra allt för henne? Jag vill så gärna att det vore annorlunda och önskar - med hela mitt hjärta och medvetande - att jag kunde göra det hela till något hon är värd. Göra henne sant lycklig. Men det känns som om mina ord är totalt betydelselösa, mina handlingar meningslösa och mina uppsåt fel. Hon orkar inte ens bry sig längre. Medan relationen till de andra tjejerna till stor del styrs av vad jag säger så har jag här ingenting att komma med - jag känner mig som en osynlig ande obenägen att göra annat än att titta på. Och ta stryk - enorma mängder stryk - av varje sak hon gör som bekräftar hur dåligt hon mår. Det är ju dessutom mitt fel i mycket vilket inte gör det bättre. Jag bryter ihop i min maktlöshet. De andra flickorna finns inte längre - jag minns dem inte ens. Det forsar tårar och jag skiter fullkomligt i allt vad konsekvenser heter, struntar i att hon säkerligen inte bryr sig ett dugg om vad jag gör där en halvmeter ifrån henne - om hon nu ens ser mig. Jag är ett vrak med dinglande armar, ett blött ansikte, en oförmåga att uttrycka mig och en obeskrivlig förtvivlan som hur dumt valet än verkade nu gråter mot hennes hals. Jag tänker inte, har aldrig någonsin brutit ihop på detta vis förut och varit så långt ifrån mig själv. Hon verkar otroligt nog se mig men jag bryr mig inte, trots att jag egentligen vet hur djupt hon kan såra mig om hon nu valde att bara trycka bort mig. Oväntat gör hon inte det utan besvarar min tårar, börjar prata med mig och problemen börjar lösa sig känns det som. Vi kan kommunicera igen, förstå varandra, känna med varandra. Det är en fantastisk känsla - maximal lycka. Plötstligt har jag något att leva för och se fram emot. Plötsligt finns jag igen. Då vaknar jag upp i min nerlipade säng och inser vilket fjolligt önsketänkande det blir i mina drömmar. Inte ens i den världen borde jag kunna vara så dum... -- http://www.elenziah.com/morph nme@elenziah.com