HAFFAD Jag cyklade stressat. Nyinflyttad och vilsen visste jag inte hur lång tid det skulle ta från Valsätra till Diöshallen, och hur mycket klockan var hade jag ingen vidare koll på. Mörkt och kallt var det däremot. Tankarna var dock på annat håll. I korsningen vid ån och restaurang Margaretha - heter den så? - tvingades jag lämna tankevärlden. I mitt höga tempo hade jag struntat i att ta en omväg från en polisvan som stod parkerad, något jag har lärt mig att man alltid ska. Jag blev självklart stoppad. ”Ta av dig hörlurarna” hörde jag dovt. Suckade, tog av mig dem och frågade om något hade hänt. Det såg lite misstänkt ut med tre poliser i en van så där. Möjliga brott flashades i skallen - kanske var jag misstänkt för något? Skulle de sy in mig för dråp nu? ”Du har inget lyse på cykeln.” Fattade först ingenting. Tittade ned på cykeln och höll med - nope, inget lyse där inte, och att något var fel med det förstod jag ju nu. Gjorde ett försök med att be om ursäkt, visa mig ha bråttom, hålla med om att det var dumt och börja cykla vidare, men icke då. ”Har du några id-handlingar på dig?” Ånej, nu skulle det bli elände! Nu igen! Tjafs med poliser hade jag varit med om förr, alltid långa och meningslösa sådana med en underliggande frustration jag fått brottas med att hålla inne. Jag hade för bråttom för det här. Skulle ju dessutom träffa en naprapat på träningen vilket gjorde den till ett måste att gå på. Mina nu två halvtrasiga knän behövde hjälp. ”Men kom igen...” mumlade jag irriterat, tog upp plånboken och gav den till polisen. ”Ta vad du vill - jag vill cykla vidare.” Eller... nej, det där funkar ju inte kom jag på. Tog fram id-kortet och gav det till honom. ”Vänta här...” Elände! Nu skulle jag få stå här och... bara stå. Sekunderna pepprades bort. Jag fick ge honom min nya adress som jag inte kunde postnumret till, min gamla adress och sen min nya adress en gång till. Stress, stress, skynda på! Frustration började bli till irritation. Jag gick efter lite kort funderande fram till en av de två poliserna som just nu inte hade fullt upp. ”Får jag bara fråga en sak?” ”Javisst.” Spontant och fördomsfullt kändes det här som den snälle polisen, den med fin ton och lite ”vill du ha en kram?”-känsla som plåster på såren de andra delat ut. Han verkade förstå hur frustrerad jag var - de har ju varit med om detta förr, tänkte jag. Jag visste ju själv hur spydig jag förut blivit, då stoppad för att ha varit ute och filmat en musikvideo, haft för mycket imma på bilens sidofönster och liknande saker. ”Tycker ni inte att det är på väg mot fel håll när man som medborgare har lärt sig att man ska undvika er? Jag har bara blivit stoppad för skitsaker förut också, medan de människor man känner som fifflar och har sig aldrig har några problem. Det blir ju automatiskt att man tänker om ni inte har någonting vettigare för er.” Den snälle polisen hade också en snäll ton, om dock kanske aningen irriterad även den. ”Självklart måste vi stoppa dig - hellre det än att hitta dig påkörd någonstans. Du tror väl inte att det var på grund av sånt här jag ville bli polis?” Det fanns en poäng i det - som stressen och irritationen dock struntade i. Stressen styrde i mångt och mycket mitt agerande just nu. ”Jo, nej, visst, det förstår jag ju, men det är väl ändå upp till mig. Känns ju fascistiskt om jag inte själv kan få välja en sådan sak. Visste inte ens att det fanns en sådan lag.” Kändes som om jag kunde fortsätta länge till, börja babbla om hur man ska kunna alla lagar, vad mer som i så fall borde kontrolleras, och så vidare. Polisen som haffade mig hade ju ändå en 356 papper kvar att fylla i eller något sådant, tänkte jag. Jag berättade istället om mina tidigare erfarenheter, däribland om min lillebror och hans vänner som blev jagade av tre poliser med hundar som sedan bet en av dem i benet - för att ha snott plankor på ett övergivet bygge. Poliserna hade haft det svårt att ta plats på mina topplistor. Polisen med papprena och mitt id var nu klar och bad mig att skriva under. Jag tog pennan och var just på väg att skriva på när nästa krångelfas inleddes. ”Vad händer om jag inte skriver på? Jag vill inte böja mig för det här - tycker att det är fel. Kan jag få mer böter?” Det blev en lång process, med allt mindre kärleksfulla medverkande. Den snälle polisen började tippa vad som kunde hända, jag stod stressat och försökte få honom att snabba på och de övriga två stod och gav mig onda blickar medan jag förklarade hur man som individ väl måste opponera sig mot något så här totalitärt och fel. ”Sätt mig i finkan om ni vill”, ungefär. ”Så då skriver jag inte på?” halvfrågade jag. ”Vill du hinna till träningen tar det längre tid om du inte skriver på” svarade skrivpolisen. ”Men det är ett fritt land.” ”Pfff... Jojo... det är väl det här beviset på.” ”Okej, då kommer du med här” kommenderade den snälle polisen och pekade mot sätena. Det skulle ta lång tid att sitta i finkan, gissade jag. Jag ville ju till träningen. Naprapaten. ”Okej, okej, jag skriver på! Fascistiskt...” kokade upp ur min mun samtidigt som jag kletade dit en stressad, ful autograf. Snabbt var ingen av oss irriterad. Den snälle polisen hade blivit en snäll, arg polis. Jättearg polis. Han stod plötsligt bredvid mig med munnen ungefär inuti mitt öga och förklarade hur trött och sur han var över att jag kallat honom fascist, med en ny, arg ton. Jättearg ton. Han var ingen fascist, sa han. Jättehögt. Några minuter senare hade vi lugnat oss. Jag hade bett om förlåtelse, för faktiskt var det ju inte polisernas fel - de verkade vara rätt schyssta killar tänkte jag, om dock petiga - utan systemets, vilket jag också förklarat. Jag menade aldrig något annat från första början. Upprepade flera gånger att jag tyckte synd om dem så hatade de måste bli, men att det väl för dem inte gick att göra mycket åt. Fick höra att jag var tvungen att gå resten av vägen till Diös så länge de kunde se mig, annars - om de såg mig cykla - skulle de bötfälla mig en gång till. Så jag gick iväg med cykeln bredvid och en sista kommentar om att vi alla förstod att jag snart skulle cykla. De accepterade det. Minuten senare hade jag ångrat att jag skrev på. Som jag hade böjt mig, vikt ner mig för det ruttna systemet som om jag tyckte att det var helt okej vad de gjorde. Det här skulle jag ångra länge, tänkte jag, och vände mig om. Jag skulle be att få pappret rivet. Men poliserna hade åkt iväg och gjort var gjort. Jag cyklade iväg till träningen istället. Två timmar senare hade jag sansat mig. Irritationen var sedan länge borta. Så barnslig jag hade varit - det var ju ändå staten som skulle få torka upp mitt blod ifall jag blev påkörd. Poliserna jobbar för staten. Sen om staten hade rätt att använda sin makt så där var en annan femma, ett ämne jag ju dock borde ta upp med dem och inte deras undersåtar. Att jag blivit så irriterad var ju heller inte polisernas fel utan just systemets, som förklarat. Dessutom är man ju inte så van vid det här med folk som bestämmer över en längre, varför det inte var konstigt hur less jag - i kombination med mina tidigare erfarenheter - blivit på dem. Stackars poliser... men jag hade ju i alla fall bett dem om förlåtelse och sagt att jag aldrig menade något illa om just dem. Systemet däremot... På vägen hem mot Valsätra, runt halv ett på natten, tappade jag bort mig bland alla mörka hus och vägar jag inte kände igen. Benen var trötta, knäna hade ont. Två-tre hundra meter ifrån hemmet började jag gå med cykeln. En polisvan stannade bredvid mig, innehållande tre poliser varav en till synes snäll, glad sådan som tryckte ned sin ruta. ”Hann du till träningen?” ”Jodå, nästan.” ”Bra!” ”Mmm... När jag hade börjat gå ifrån er där sist vände jag mig förresten om för att gå tillbaka till er och be att få riva papprena. Kände mig så nedtryckt då. Men det var nog bra att ni hade stuckit.” Fick till och med ur mig ett litet, knappt synbart leende. ”Ja... Hoppas du får en skön kväll!” ropade den snälle polisen medan skrivpolisen gasade. ”Detsamma!” -- [skriven feb 2004] http://www.elenziah.com/morph nme@elenziah.com