DAGBOKSUTKLIPP: KVINNLIGT TÄNKANDE, KVINNLIGA BEHOV (mars 2003)

Efter tips från den Sävja Hus-polare jag troligen är djupast med hyrde jag för ett tag sedan filmen "Pianot", som jag nyss diskuterade med henne. För att beskriva henne, en medelålders trebarnsmamma vid namn Y, kan man väl säga att hon enligt mig ger intrycket av att ha varit med om mycket, vilket även hon själv tycker, och har därigenom blivit stark, självsäker och upplyst när det gäller bilden av sig själv, bland mycket annat såklart. En vis stålmamma med rapp käft som kanske går allra bäst hem bland ungdomar, kan man nog säga. Och just det är vad hon vill (och enligt mig lugnt borde försöka) jobba med - att hjälpa ungdomar i nöd. 

"Pianot" handlar, kort, om en kvinna som sakta men säkert tyglas och manipuleras till att fatta tycke för en man annan än hennes make. Eftersom han i och med sin starka åtrå till henne först tvingar henne till saker blir han besviken då han inser att hon får det svårt att välja att bry sig om honom och på så vis göra det äkta, av egen vilja, kunna älska honom på samma sätt som han "älskar" henne. Men så blir det i alla fall till slut, föga förvånande.

Vår diskussion började med att jag sa att jag tyckte att det var tragiskt att det trots allt är en film som uppskattas av långt fler kvinnor än män. "Det är ju ändå en lite kvinnoförnedrande film tycker jag..." "Inte lite heller" fick jag som rapp replik. "Men varför - det är ju så tragiskt om kvinnor verkligen längtar efter sånt där. Själv vill man ju vara en fin karl liksom... gå fint fram..."
   
Jag tog upp en annan film, "Bind mig, älska mig!" av den av kvinnor älskade Pedro Almodóvar, där en man nyss utsläppt från ett mentalsjukhus kidnappar en skådespelare han tycker om, och håller henne sedan under flera dagar bunden på hennes rum till dess att känslorna börjar komma. Jovisst, trots de ibland hemska metoderna blir det samma slut i den filmen.

Y verkade förstå min frustration och kunde väl därför bara småskratta och försöka försvara sitt släkte. "I den här tiden pratar man så mycket om frigörelse och så, men även om jag inte skulle säga att det är en längtan så tror jag att det finns där inne..." Hon tog lite egna exempel och jag förstod nog. Jag tog ett par exempel själv och förklarade att det ju i slutändan blir att man tappar respekten för kvinnosläktet, något man ju inte vill. "Nej", fortsatte hon, "men för egen del är det nog så här: Jag skulle aldrig klara mig med en klen karl. Jag skulle ta över för mycket då, köra över honom. Därför dras jag till män som verkar annorlunda, kaxiga." Jag nickade förstående. "Fast jag har nog aldrig blivit förnedrad på något vis" tillade hon snabbt, skrattandes. Jag tänkte på S för en stund.

Förutsägbart och lättförståeligt allting, skulle jag påstå. Men ändå något man kan - och det vet jag ju vid det här laget - fundera kring ett tag. Givetvis kommer man in på flickorna i ens eget liv, i detta det ämne jag långt innan jag såg filmerna begrundade var vad som behövdes med L. Någon som verkligen fast beslutet kunde övertyga henne om att hon är genuint älskvärd, ord jag väl var bäst på att förklara till en början men sedan inte levde upp till på samma sätt. Kvar blir att fortsätta fundera om jag borde ha testat, till dess att motsatsen bevisats då. 

--

http://www.elenziah.com/morph
nme@elenziah.com