DAGBOKSUTKLIPP: RÄDDANDE ÄNGELN

För lite över femton månader sedan satt jag i skogen med en vän, mer uppgiven än någon annan gång jag kan minnas. Armarna dinglade, alla ord kändes tomma och poänglösa, kroppen ville helst falla ihop och bli ett med mossan. Det fanns bara ett ämne som kunde påverka mig så och jag hade just, några dagar tidigare, gjort det hela ännu värre. Mot min vilja hade jag stängt dörren kändes det som, om inte förstört det för alltid så åtminstone för en evighet.

Min enda utväg var att bli någon annan. Jag förklarade hur jag tänkte och kände för min vän som verkade förstå, och han tyckte liksom jag att det fanns två alternativ: att fortsätta lida eller skita i hela grejen och må bättre. Skulle pinan leda någonvart var jag som sagt tvungen att förändras, enligt min bild till något mycket mindre krävande. Knark kändes som det bästa alternativet - min vän höll med. Jag ville inte vara någon storebror längre. 

Dagen efter kände jag, mot allt förnuft, att jag skulle besöka en plats relaterad till mitt problem. Jag hade spelat fotboll under dagen och var väldigt trött, mycket beroende på att jag inte sovit bra på flera veckor, men tron på att något skulle hända under kvällen var för stor för att jag skulle stanna hemma.       
Den kvällen mötte jag en tjej som fick mig att se en hel del annorlunda, som gav mig hopp. Sedan försvann hon. 

Jag bestämde mig för att fortsätta kämpa. Idén om knark var varken populär eller genomförbar i och med att jag var en fattig riddare, så även om ingen kunde säga emot att det var en logisk utväg bestämde jag mig för att skita i det. Likaså alla de förslag från mina vänner om att ge upp lidandet och njuta av livet, att sluta tänka på mitt problem i onödan och ta vara på allt bra jag hade. Utnyttja min talang, skaffa en tjej eller - som flera föreslog - ha sexuella relationer med flera stycken. Ville jag så kunde jag. Men allt var fel och jag visste min väg.   

Problemen tog fart igen, på nya vis. Två tjejer fick känna på effekten av mina bekymmer, särskilt den ena som fortfarande finns i mina tankar dagligen trots att det var länge sedan vi hade någon kontakt. Efter vad som hände med henne var jag rejält trött och besviken - det fanns inte en tjej jag skulle orka komma nära. Problemet hade blivit ett öppet sår som spred sjukdomar. Likgiltigheten var stark och det smittades av på mina bekymmer, som därmed kändes mindre viktiga. Jag försvann från det mesta och kände en enorm tomhet.

Då kom plötsligt tjejen som en gång gav mig hopp in i mitt liv igen. Återigen förändrade hon min livssyn och fyllde mitt hopp, och den här gången hann vi komma varandra riktigt nära. Jag älskade henne på ett sätt jag aldrig älskat någon på förut. Inte som partner, inte som vän - som vad visste jag inte. Hon var någonting annat, unikt, i många fall bättre.

Nu är hon borta - jag vet inte var men jag vet att jag saknar henne. Den människa jag en gång var gör sig påmind med henne, samtidigt som den jag är känns väldigt naturlig, nästan acceptabel. Jag saknar att vara mig själv med en tjej jag starkt bryr mig om och inte önska att jag vore helt annorlunda. Att slippa få bli misstänkt för baktankar vad man än gör, kunna ställa frågor utan att behöva vara rädd för att såra eller trycka på fel knapp, få ses som god när man bara menar väl. Och det bästa av allt - att få ge utan att behöva ställa några krav på att få något tillbaka.

Samtidigt förändras jag medan jag fortsätter att tro, hoppas, vänta. Vad jag för femton månader sedan önskade att jag var har jag nu nästan blivit. I mångas ögon är det nog något sämre, åtminstone inte alls lika respektingivande, men så länge problemet närmar sig en lösning bryr jag mig inte ett dugg. Synd bara att det behövs annat än kärlek och vilja. Synd att jag hela tiden ser problemet när det inte ser mig. 

---

[skriven november 2002]
http://www.elenziah.com/morph
nme@elenziah.com