SMAK OCH SKIT

I Sverige görs generellt tre typer av långfilm: tonårsdraman med mobbing och sexuellt utforskande, polisfilm med trötta kriminalare som gärna tar ett glas när det är mörkt och tvingas jaga galna mördare på dagarna, samt vuxenfilm där någon är otrogen och en eller flera av skådisarna gör sitt bästa för att säga "knulla" på ett så kraftfullt sätt de kan. Vissa är bra ('Fucking Åmål'), vissa mediokra ('Detaljer'), vissa skit ('Dag och natt'). Undantag finns självklart och jag tycker inte att snittet är särskilt dåligt, mest att det tematiskt ser knepigt ut.

När det gäller kortfilm är det givetvis en större bredd, men de så kallade makthavarna verkar ha sina favoriter att satsa på även här. Vill man vinna på en festival eller få produktionsstöd bör man helst göra en konstig film och framförallt, tycker jag det verkar som, bör den innehålla monster. Årets bästa novellfilm, gjord med produktionsstöd, var en berättelse om två par som blir attackerade av ett trädmonster. 200.000:- vann de för den. De flesta filmprojekt man läser om på rekryteringssajten Filmcafe.nu är vampyr- eller ännu vanligare zombiefilm. När vi senast ställde upp i en festival vann en film som hette 'Dracula', gången innan dess en film med något annat människomonster. Nu är det ju absolut inte alltid så, men definitivt en trend.

Högst troligt - det hoppas man ju åtminstone - har alla med ett kreativt intresse frågat sig vad som går hem hos folk. Inte för att man nödvändigtvis skapar för att få uppskattning, men man vill ju nå någon, få samme någon att känna eller tänka. Skälen varierar men tillvägagångssättet att anpassa sina uttryck kvarstår förhoppningsvis - hade jag struntat i läsarna hade jag exempelvis lagt upp denna text annorlunda, mindre strukturerad för att nämna något. Samtidigt vet jag ju att de flesta kommer att skita i den redan från början, varför jag får nöja mig med att försöka skriva den på ett sätt jag själv tror att jag skulle ha uppskattat, eller för den där ingen:en jag tror mig bry mig om. Det där lär man ju sig. Om tio år kommer jag tacksamt och med ett leende tycka om att se tillbaka på vad jag skrivit. 

Problemet i denna balansgång är att man ju inte vill börja skita i vad folk tycker ifall man inte noggrant anpassar sig. Man vill förstå varför folk tycker som de tycker och gärna acceptera det, se anledningar, grunder till varför. Vår spontana skämtfilm 'Gaywatch: Waves of love' har på ThePirateBay.org laddats hem fler gånger än någonting av min egen favoritregissörs 25 verk som ligger uppe - egentligen helt knäppt men samtidigt ju på ett komiskt vis skrattretande. Vi är bägge chanslösa mot de enligt mig oftast värdelösa action- och skräckfilmerna och är väl lika ignorerade som namnen på Jesu lärljungar i jämförelse med Jenna Jameson. Bättre eller sämre uteslutet - för den som nu bedömer smak så - så är det så det är och ser ut. Vill man ha stor publik får man alltså anpassa sig i den modellen eller skita i den, eller med list lyckas tilltala bägge sidor. Personligen vet jag i alla fall att jag är oerhört rädd för att, inom samtliga ämnen, förkasta och känna mig överlägsen en åsikt. Jag säger mig tro på vad jag tror på, inte ha rätt. Och jag tycker att väldigt mycket av det mest populära man läser, hör och/eller ser är skit.

--

[skriven feb 2006]
http://www.elenziah.com/morph
nme@elenziah.com