Mellan halv ett och halv tre satt jag i torsdags natt och pratade i telefon med en gråtande 16-åring. I hans gäng, där alla gått på Livets Ords Kristna Skola under grundskolan, är de nu i fasen då allt har blivit meningslöst, då världen de tycker har målats upp knappt varken finns eller har plats för dem. I Livets Ord:arnas ögon är de antingen i "världen" och därmed förlorade, eller så underkastar man sig sanningarna och går tillbaka till LO, menar de. Alltså ses de som avfällingar av LO:arna, några som inte accepteras och i många fall inte välkomnas. De känner sig mindre värda. I "världen" tycker de sig alltid ses som LO:are hur de än försöker bli av med stämpeln - hur mycket förbjudet de än skulle göra har de växt upp på Livets Ord och hjärntvättats av dem. Det finns ingen utväg. Oavsett mängd motbevis ligger ju det enda bevis som behövs i att de är annorlunda. Det finns alltså ingen värld för dem, och inga mellanting. Jag känner så väl igen det där, tror mig kunna förstå dem och känner givetvis en oerhörd empati, samtidigt som jag tror att jag på många sätt kan vara ett stöd i och med vad jag själv har varit med om. Men den natten kände jag mig genuint otillräcklig. Alla i gänget tar tillflykt i knark - vissa mer, andra mindre. De menar att stunderna med ecstasy eller amfetamin i kroppen är de enda då de slipper ha ångest över att vara förlorade. Gud kommer kanske snart tillbaka och hinner de inte bli kristna igen innan dess kommer de få brinna i all evighet. Ändå kan de inte gå tillbaka till all den falskhet och dumhet de tycker sig ha sett inom den värld de vuxit upp i, där de ungdomar som stannat kvar utan att - menar de - på något sätt ha utforskat världen hållit sig undan för att de av ett eller annat skäl helt enkelt inte vågar göra annat. Dessutom visar de i gänget att de, berättar killen i telefonen, kan vara lyckliga trots att de inte är accepterade av Livets Ord, något som ledarna menar att världens barn inte kan vara. En falsk och temporär glädje, jovisst, men det anser han att de kristnas glädje också är. De i gänget har följaktligen inget annat val än att stå utanför, vara mellanting ingen förstår. När jag hör allt berättas finns det inget jag hellre önskar än att det på något sätt gick att förmedla deras historia. Den som verkligen sett och hört vad jag gjort kan inte bara nonchalera deras problem, tänker jag. Killen i luren förklarar, i slagsmål med gråten, hur rädd han är att en av hans vänner nu när som helst tar sitt liv. Han har varit nere i knark länge nu och han har ingen han kan prata med, ingen som vill lyssa - men mängder av folk som gärna förmanar och därmed får beröm inom det egna ledet. Istället för att försöka hjälpa honom vill de hellre att han, som faktiskt går på Livets Ords skola, håller sig undan; föräldrarna från deras barn, lärarna från de andra eleverna och de kristna för att inte få dem längre ifrån Gud. Klassiskt, och så äckligt tragiskt. Men visst är det ju ett dilemma och en svår balansgång. Killen i telefonen ber mig att prata med sin vän, att i alla fall försöka. "Det finns liksom ingen annan, och han är så otroligt deprimerad. Jag vill inte att han tar självmord..." Självklart vill jag ju hjälpa honom, men vad kan jag säga? Det där är ju jättesvårt. Jag tror mig veta hur man kan vara ett stöd och liknande, men att hålla någon ifrån att ta sitt liv utan att ta en aktiv del i det är en annan sak. Så det är nog det jag egentligen måste, på rätt sätt. Igen. Frågan är om jag klarar det. Inte fullt ut, det tror jag inte, men förhoppningsvis tillräckligt. Om inte så har vi alla mördat ännu en oskyldig.