FINAL FANTASY: THE SPIRITS WITHIN Final Fantasy-filmen är här! Du har hört ryktena. Du har sett tv-reklamen. Du har förstått hur bra den kan bli. Du har förväntningar på den. Du vet att den släpps i Sverige på fredag. Niclaz har sett den - tre gånger. När vi på TVspel.nu i mitten av februari i år berättade om Hironobu Sakaguchis kommande film visste allmänheten väldigt lite om den, precis som vi själva. Att det skulle bli en nyskapande film var en av de få saker som var säkra - det mesta annat hölls hemligt. Och den skulle bli vacker, det visste vi. Därutöver var det mest frågetecken, av vilket det största av dem alla var om Sakaguchi skulle våga skapa något exakt som han själv ville ha det, få utlopp för sin fantasi och omtalade magi på samma vis som i spelen, eller om han skulle anpassa sitt verk efter biobesökarna. "När över miljarden svenska kronor står på spel känns chansen liten att han slopar alla meningslösa actionscener, stereotypa huvudpersoner och Hollywood-slut för att inte riskera en flopp", skrev jag bekymrat. Skulle det visa sig att min oro var obefogad kunde filmen bli hur bra som helst - med det team som Square hade lyckats sammanställa fanns alla förutsättningar att få din och min fantasi till verklighet. Vad tänker jag nu, tre eftertexter senare? Innan denna recension blir mer subjektiv kan jag berätta att det började bra för Final Fantasy: The Spirits Within i USA, i alla fall ur ekonomisk synvinkel. Filmen släpptes där redan den elfte juli - en vanlig onsdag - och spelade in över femtio miljoner första dagen. Det såg ut att kunna bli en lika stor framgång som Toy Story och många analytiker förutspådde just det. Sedan blev det desto lugnare. Vad man kanske inte hade räknat in i kalkylen var den enorma skara av Final Fantasy-älskare som länge hade väntat på filmen och därför såg till att få biljetter till premiärvisningen - därav det enorma intresset inledningsvis. I skrivande stund har Sakaguchis andar spelat in ungefär hälften av de närmare en och en halv miljarder svenska kronor den kostade att skapa. Om det är av anledningen att producenterna struntade i att försöka tillfredställa tittarna eller inte är fortfarande huvudfrågan - eller kan de ha lyckats i vilket fall som helst? Utan att förstöra filmupplevelsen för dig - förklara onödiga saker om vad som händer och dylikt - ska jag göra mitt bästa för att ge dig en klar bild av resultatet enligt min uppfattning. Också själva filmen börjar väldigt bra. Den är mycket artistisk, direkt med vacker ljussättning till passande musik och en ovanlig och intressant värld som ger ett visst lugn i kroppen. På samma sätt som i spelen känner man att det kommer bli ett annorlunda, stämningsfullt och tänkvärt äventyr. Men även om filmen känns Square-liknande märker man genast också tydliga influenser av amerikanisering. Efter att Aki, filmens huvudperson med röst av Ming-na Wen, tre minuter in i filmen berättar att hon måste "save the earth" blir det ett mer actionfyllt parti som inte känns särskilt motiverat. I det introduceras den allt för ofta pubertala dialogen ("no shit!" och "let’s get the hell outta’ here!" känns inte jämt så häftigt) med hjälp av filmens alla huvudkaraktärer - kända och duktiga sådana om man ser till röstskådespelarna. Ändå blir det stelt. Donald Sutherland, Alec Baldwin, James Woods, Steve Buscemi, Ving Rhames, Keith David och de andra sköter sig bra anser jag, vad som däremot saknas är mänskligheten de bör utstråla. Aki och hennes vänner känns ungefär som karaktärer i en animefilm - inte alls så verklighetstrogna som man kanske hade hoppats. Resultatet blir aningen själlöst, och det blir därför aldrig att man - inte jag åtminstone - blir känslomässigt involverad. Jag blev inte mer berörd än jag brukar bli när jag dör i ett plattformsspel. Men det hade nog blivit svårt ändå, så klichéartad som handlingen oftast är. Det är utsidan som räknas Som en sann filmnörd blir jag vanligtvis nöjd om det audiovisuella tillfredställer mig någorlunda - bara känslan finns så trivs jag med upplevelsen. Final Fantasy: The Spirits Within erbjuder en sådan känsla, och det räcker gott och väl för mig. Sakaguchis manskap har verkligen lyckats komponera ihop en ytterst välgjord och behaglig yta, för ögon såväl som öron. Filmen är utseendemässigt imponerande i nästan alla avseenden, med rätt ljussättning, kameradisposition, scenografi, färgval, atmosfär och kanske först och främst häpnadsväckande rent tekniskt sett, inte minst för de som inte har sett så mycket ur spelens värld. Att utvecklarna ursprungligen hör hemma i spelvärlden gör sig påmint lite då och då, för min egen del tydligast när det gällde alla fiender och det typiska för Square såsom vackert svävande ljuspartiklar och liknande. Men som nämnt ovan blir de vackra människorna i filmen tragiskt nog ändå likvärdiga med opersonliga spelkaraktärer i slutändan, något som självfallet förstör en del av helhetsupplevelsen. Hursomhelst förtjänar Final Fantasy: The Spirits Within all beröm när det gäller utsidan, den lever upp till förväntningarna och är sannerligen nyskapande och modigt gjord, och därför värd all beundran på den fronten. Uppenbara inspirationskällor Redan av de tidiga bilderna att döma såg man tydliga tecken på Blade Runner-influenser. Det stämmer visserligen men det var inte i den grad som jag hade förväntat mig. Final Fantasy: The Spirits Within är inte lika dystopisk som Ridley Scotts film, förmedlar inte samma djupa känsla, och är heller inte lika vacker skulle jag påstå. Det magiska från spelen tycker jag finns där, men tyvärr ganska sällan och inte i den övergripande kraft som jag hade önskat. Sakaguchis kända teman uteblir nästan helt, vad vi dock får höra är om Gaja och dess livskraft som i spelen, främst delar VII och IX. Annars ligger fokus på ungefär samma saker som i ordinära undergångsfilmer. När vi istället kommer till dialogen är det i vissa fall läskigt likt annat i genren. Den andra Alien-filmens snack om kvinnan Vasquez som påstådd man finns i egen version i The Spirits Within, liksom en så vacker liten konversation som "I don’t know how much time I have left..." som följs av ett "who does?", vilken är som tagen ur Blade Runner. Om det är något att störa sig på eller inte vet jag inte - för egen del brydde jag mig inte nämnvärt. Ingen saknad av Uematsu En som jag anser gjorde sitt jobb lika utomordentligt bra som grafikerna är Elliot Goldenthal, filmens kompositör. Musiken passar utmärkt till det visuella, både när det gäller mer atmosfäriska stycken såväl som intensiva. Har man hört hans tidigare verk till filmer som Heat, Alien3 och de två senaste Batman-filmerna - den pampiga "Race to Old New York" är en äkta Batman-låt enligt mig - så känner man igen sig, samtidigt som det ändå känns som vanligt när det gäller Square. Låten "The Kiss" är det bästa exemplet. Den börjar sakta med ett ambient piano utan någon utmärkande melodi, får sällskap av en vacker kvinnoröst, blir melodisk och går därefter, sakta men säkert, över till något som lika gärna kunde ha varit ur en Batman-film, för att slutligen bli rofylld och emotionell igen. Det är dessutom det bästa partiet ur själva filmen i min mening. Lika imponerande är Final Fantasy: The Spirits Withins slutlåt, "The Dream Within", gjord tillsammans med den skönsjungande Lara Fabian, en låt som nog dessutom lämpar sig mycket bra kommersiellt. Eller varför inte som en Oscarsnominerad sådan för bästa sång? Det hoppas jag på. En annan favorit är "A Child Recalled", om ni nu bryr er vilket jag starkt tvivlar på. Kort sagt är han värd högsta betyg, Elliot. Något att se? Trots en larvig och oftast tråkig handling så gillar jag Sakaguchis debutfilm. Den är en njutning för ögon och öron, annorlunda till utsidan och i och med det fylls de hål den annars så trista storyn hade fått mer framträdande. Vad som dock känns besviket är att den kunde ha blivit så ofantligt mycket bättre - förutsättningarna fanns ju uppenbarligen. Men istället för att riskera något tog de det säkra före det osäkra och byggde Final Fantasy: The Spirits Within på ett stundtals riktigt skitmanus, anpassat för att vara lättsmält och följaktligen ekonomiskt framgångsrikt, kanske för att ge dem modet att göra uppföljaren som de själva vill ha den. Risken finns alltid att man då hamnar någonstans mittemellan att tillfredsställa någon grupp av biobesökare, men med den yta The Spirits Within stoltserar med tror jag att många vill se den. Det tycker jag att även du borde, oavsett om du gillar typen av story eller inte. En upplevelse bortom det vanliga är det, men någon fantasi som har blivit verklighet som Sakaguchi hoppades på anser jag inte att det är. Då är spelen långt mycket bättre. -- http://www.elenziah.com/morph nme@elenziah.com